Jag orkar inte.
Jag orkar inte sälja hus, packa, flytta, leta annat boende, vara ensam.
Jag orkar inte berätta och förklara för alla att jag hade fel igen, att jag inte vill med Mannen, igen.
Jag orkar inte bemöta alla förmaningar och klappar på huvudet, om att jag tänker för mycket, om att vardagen faktiskt inte alltid är så "rosa", att alla män är lika osv.
Alla säger att vi passar ihop, att Mannen är en bra man, men vad vet dom om vårt liv ihop?
Folk kan inte förstå att det
hänt något stort med mig.
Nu hinner jag tänka, jag hinner strukturera och sortera mina känslor innan jag ställer till med en stor scen.
Den här gången så skulle beslutet inte vara förhastat.
Den här gången äter jag medicin som gör att jag har lättare med ensamheten.
Jag är starkare nu än någonsin.Jag älskar det här huset, jag har aldrig mått så bra någonstans.
Jag älskar min Son, vi har ett sådant otroligt bra förhållande till varandra.
Jag älskar mig själv, med fläsk, fel och brister.
Jag älskar mina vänner, min familj och mina hundar.
Mannen då? Jo, visst älskar jag honom.
Jag har längtat efter hans bekräftelse, omtanke och kärlek i så många år nu att jag nästan är beroende. Jag jagar och jagar efter något som jag kanske aldrig kan få.
(Är det min pappa som spökar fortfarande, jag har längtat i så många år efter att han skulle vara stolt över mig, har jag liksom bara fortsatt med Mannen?).
Jag har alltid förträngt och försökt försvara honom. Försvarat hans dåliga sidor och envist hävdat att vi har det kul ihop...
Försvarat och dolt:
Att han inte gör något i hemmet eller med huset.
Att han inte ger mig kärleksförklaringar eller komplimanger.
Att han är kritisk och aldrig riktigt nöjd.
Att han är otroligt snål och knappt ger mig en födelsedagspresent.
Att han aldrig har funnits för mig när jag eller Sonen mått dåligt.
Nu när jag fick diagnosen har han inte frågat ett dugg eller velat följa med till läkarna, jag har fått klara mig själv.
Min mamma har alltid ställt upp för mig och Sonen, hon har varit barnvakt, inte han (han är inte sonens pappa, men har funnits hos oss sen sonen var ett år). Hon har tagit hand om mig när jag har varit magsjuk eller riktigt riktigt deprimerad och inte orkat med sonen.
Han ger mig mycket mycket lite. Och jag funderar om det verkligen är kärlek han känner till mig, och är det kärlek hur kan han låta bli att visa det?
Varför i helvete skulle jag tillbaka?? Jag är så djävla less på mig själv och min brådska. Hade jag väntat tills jag hade blivit klarmedicinerad så hade jag inte flyttat ihop med honom igen, det är jag övertygad om.
Nu sitter jag här.
Jag orkar inte.Men jag måste nog...
