JAG...

Det här inlägget har jag hittat här: http://blog.adhdkvinnor.se/

Men det skulle lika gärna kunna vara skrivet av mig! Exakt så här är jag.

Klockan är drygt ett på natten och gästerna har nyss åkt hem. Jag har ännu en gång lyckats genomföra en hyfsat rolig och trevlig middagtillställning med fyra gäster utan att klanta mig särskilt iögonfallande mycket.
Det här med bjudningar och värdinneskap är en stor mental anspänning. Vanliga människor kan inte förstå vilka enorma krafter jag måste uppbåda för att ro i land med dylika tillställningar.
Är man en en väldigt social varelse med stort behov av olika mänskliga kontakter samtidigt som man har ett stort behov av ensamhet, lugn och ro, och med svårigheter att klara av förväntningar och krav, hamnar man lätt i en motsättning mellan de olika behoven.

Så här brukar det gå till när jag har gäster:
Först måste jag se till att bjuda på en maträtt som går att förbereda och helst kunna göras någon dag i förväg för att undvika att vara helt utmattad av middagsbestyr, städning m.m. när det ringer på dörren. Men hur långt i förväg jag än börjar blir det ändå alltid panik på slutet. Jag försöker börja i väldigt god tid, men eftersom jag är en stor tidsoptimist är det inte alltid jag klarar av att hinna få allt färdigt innan det magiska klockslaget. Då kommer paniken som ett brev på posten. Ångest, hjärtklappning, yrsel, känslan över att snart tappa kontrollen totalt och bli vansinnig.
Att inte hinna bli klar med maten innan dörrklockan ringer är min mardröm. Så fort det kommer folk in i köket är det nämligen kört. Då kan något som skulle ta 15 minuter att göras av en normal människa, respektive av mig i min makliga ofokuserade men lugna och tysta ensamhet kanske 30 minuter, plötsligt omvandlas till det dubbla, det vill säga en timme eller så.
För jag kan inte göra saker samtidigt som jag pratar. Och är det inte människor som jag känner väldigt väl, förmår jag mig inte att avhysa dem från köksregionerna och erkänna att jag måste vara ensam om de inte vill vänta flera timmar på middagen. Min man som känner till hur jag fungerar brukar alltid få i uppdrag att gå runt och visa upp huset om det är förstagångsbesök så jag blir av med alla pratglada gäster de gånger jag inte lyckats hinna blivit färdig. Annars får han försöka locka med dem in i vardagsrummet för vem vill springa runt och titta på ett hus gång efter gång när man kommer hem till någon och är pratglad och hungrig?
Ibland smiter de ifrån honom, speciellt fruarna. Då kommer de ut till mig i köket och pratar sönder mina vilsekomna tankar och försök till fokusering men jag hör inte vad de säger och minns inte vad jag håller på med och paniken börjar komma och jag är liksom inte där. Jag försvinner upp i taket någonstans känns det som, måste koppla bort alla ljud och ord i ren själbevarelsedrift.
På något sätt löser det sig alltid - galenskapen bryter aldrig ut - men det kan som sagt ta sin tid och jag ber fånigt om ursäkt 100 gånger för att alla fått vänta.

När väl alla sitter runt middagsbordet brukar jag vara väldigt lättad över att ha kommit så långt så jag slappnar av lite för mycket och får svårt med konversationen, när jag gått ned på lågvarv efter att ha gått på högsta växeln halva dagen. Till slut börjar jag väl hitta någon slags balans, naturligtvis går det ännu lättare med hjälp av ett glas vin eller ett två.
Senare på kvällen, efter kaffet och en stund till blir jag i regel plötsligt väldigt trött och har svårt att sitta still och koncentrera mig, rastlösheten kommer krypande och jag börjar känna mig uttråkad. De som lägger märke till hur jag gäspar elller sitter och skruvar på mig har lite svårt att få ihop det, eftersom de vet att jag är en riktig nattuggla. Är det grannar så ser de till och med att det andra nätter lyser till klockan ett, två i våra fönster. Men det är en betydlig skillnad på att sitta vid datorn eller i hobbyrummet och att umgås med människor. Även fast det sistnämnda också är ett grundläggande behov så är det uttröttande för min ADHD-hjärna att vara koncentrerad på sådant som inte sker till 100 % på mina egna villkor. Och så är ju inte fallet med socialt umgänge.

Men det är förbaskat trevligt. Speciellt vid sådana här tillfällen när kaoset varit lite längre bort än vissa andra gånger och då maten hann stå på bordet tills gästerna kom.
Jag lyckades till och med vara vaken och ha trevligt ända tills de gick.

Men nu är jag trött. Förmodligen även i morgon.
Det är sånt man får ta.

Godnatt