Vill inte, vill inte vill inte, vill inte mer....

Dags igen.

Jag måste skriva av mig.

Min blogg, min skit, mitt liv...

Sur/ledsen/sur/besviken...allt blandas till en gegga.

Uppgiven men samtidigt beredd att satsa. Alltid satsa.

Alltid jag jag jag jag jag.....Kan jag inte bara ge upp.

Kan det inte bara få vara över?

Jag är så otroligt trött på att jaga, sukta, längta. Känna mig yttepytteliten.

Inget värd.

Han

Aldrig positiv

Alltid invändningar, kommentarer, motstånd.

Kan vrida mig ut och in.

Otillräcklig

Längtar.

Längtar kärlek, bekräftelse.

Längtar att bli omhändertagen, snälla.. ibland, snälla...

även jag behöver.

Behöver få veta att jag finns, att jag behövs, att jag duger.

Längtar, längtar, längtar hål i mig själv.

Jag orkar inte kämpa och själv tycka att jag gör bra, och sen få veta att det inte räcker, att det kunde göras bättre, på ett bättre sätt. Annorlunda. Alltid fel sätt, alltid hade det kunnat göras annorlunda - bättre.

Hans sätt

Alltid hans sätt.

Mitt sätt är fel, alltid, mina tankar stämmer inte, jag har fel, tänker fel, reagerar fel, förstår fel.

Om jag bara kunde förstå att jag redan har allt det jag kräver. Kräver, kväver honom. Jag har det, men jag vill ha MEER, alltid mer av honom. Mitt fel som inte förstår.

Känslig.

Tjatig.

Han

Säger visst snälla saker, ger mig visst komplimanger, är visst kärleksfull, tar visst hand om mig. Han. Är inte kritisk. Det jag känner är FEL!

Så less. Hur länge ska jag tro att det är vi. Det är ju bara jag, som vanligt. Som alltid. Hela livet. Ska jag orka? Är det så här det är? Är det här kärlek?

Han är snäll säger dom. Men är det så snällt att aldrig ta ett kliv mot den människa man påstår sig älska? Bara vända och säga att det jag önskar är ett KRAV. Att det jag vill ha är fel, för mycket.

JAG

KRÄVER INGET

INGET!

MEN

LÄNGTAR LÄNGTAR LÄNGTAR LÄNGTAR LÄNGTAR LÄNGTAR LÄNGTAR LÄNGTAR LÄNGTAR LÄNGTAR LÄNGTAR LÄNGTAR LÄNGTAR LÄNGTAR LÄNGTAR LÄNGTAR LÄNGTAR

Längtar hål i mig själv