Låg

Skit, jag får inte till det. Jag hinner ingenting, att uträtta några ärenden tar hela dagen. Jag vimsar hit och dit, gör annat som jag inte tänkt att göra och timmarna går.

När jag kommer hem igen, så har jag ofta glömt något jag skulle ha gjort och är så trött att jag måste lägga mig någon timme.

Jag KAN INTE prioritera. Alla saker på "att göra listan" känns lika viktiga. Det tar lika lång tid att köpa ett paket pasta som att välja en födelsedagspresent åt någon viktig person.

Och den där listan tar ju fan aldrig slut! Det kommer nya saker innan jag hinner beta av dom gamla och det STRESSAR LIVET UR MIG!

I morgon ska jag på en första träff med Arbetsförmedlingen (Af) och Försäkringskassan (Fk). När min handläggare på Fk som jag hade tidigare pratade om det här så lät det riktigt bra. Nu när jag läser informationen så känns det ungefär lika värdelöst som allt Af håller på med.

Jag har aldrig varit arbetslös mer än ett par veckor mellan mina ca 15-20 jobb men jag har aldrig fått någon som helst hjälp av Af, snarare tvärtom.

Så jag ställer in mig på att jag får göra allt själv, men jag är rädd för att jag inte riktigt klarar det.

Eller jo, jag klarar det på ett sätt. Jag är helt övertygad om att jag kan ha ett nytt jobb innan jul MEN, jag vill ju inte göra om samma misstag jag alltid gjort. Och ska jag göra det själv får jag mörka mina diagnoser och det vill jag inte!

Jag orkar inte. Jag orkar inte vara SuperWoman, ha en mask på men hela tiden vara utmattad, rädd och skräckslagen för att alla ska förstå att jag är helt värdelös. Att mitt minne är skit, att min stresströskel är obefintlig, och att jag är livrädd för att inte räcka till, göra fel, bli avslöjad.

Men jag viiiill jobba! Jag vill ha en uppgift, vara behövd. Jag vill ha arbetskamrater, semester, övertid, firmafester, lagom mycket jobb, lön för mödan och massor med skratt!

Jag är livrädd, tänk om ingen vill ha mig, tänk om jag inte duger med min ryggsäck full med problem...

Ibland undrar jag om det inte hade varit bättre att jag stretat på, fortsatt ljuga om varför jag var hemma från jobbet ibland. Men jag vet att det hade varit en omöjlighet. Orken var slut. Alternativet hade varit ett alternativ som jag alltid sett som en sista utväg.

Men jag tog den här vägen istället...

Nu gäller det att jag försöker se positivt på min tillbakagång till arbete.

Att jag säger NEJ när folk inte förstår och förklarar varför det inte går.

Dags att svälja stoltheten!

Ps Som en sista utväg har jag ju alltid mitt gamla jobb att gå tillbaka till, men jag hoppas att jag slipper.