söndag, augusti 16, 2009

Kärlek

Vad är kärlek egentligen?

Ska man söka kärlek? Är kärlek målet? Är det en speciell sorts kärlek som gör en lycklig?
Och om man har hittat kärleken ska man då förutsätta att den är evig? Hur vänskapligt kan det få bli i ett förhållande innan man ger upp?
Ska (?!) man ge upp och leta vidare när kärleken ändrat färg?
Eller är det så det ska vara?

Alltså, hur vardagligt får det bli i ett långt förhållande innan det är dags att gå vidare?

Visst, det finns olika kärlek.
Men kärleken till en man, till min man.

Det finns olika kärlek, vår kärlek har alltid baserats på heta känslor, stark attraktion och en vilja att vara i varandras närhet.
Nu har den övergått till något slags.... kompanjonskap.

Jag älskar min man, det är inte det jag vill säga.
Utan jag funderar bara på om jag är självisk och krävande om jag vill ha ut mer av livet och vårt förhållande?

Min man är en bra person. Han slåss inte, han super inte, han spelar inte, han sköter sitt jobb, han duschar och sköter om sig själv, han ser bra ut osv
Men, det känns inte som om han är intresserad av mig/oss längre.

Ofta svarar han inte när jag pratar med honom. Han pratar sällan med mig om annat än saker som ska göras osv. Han ger mig aldrig spontant en kram eller håller om mig. Han tittar inte på mig längre, han "ser" mig inte. Det känns som om vi har sex för att vi ska, för att kroppen säger till liksom inte för att vi dras till varandra.
Han har aldrig varit speciellt mån om mig, han har inte pysslat om mig när jag varit trött eller sjuk. Presenter eller blommor är inget jag är bortskämd med. Han tar mig för given...
Men, han är en väldigt trofast, ärlig man som aldrig skulle svika mig!

Jag saknar hans leende, hans busighet. Han är så trött jämt, ointresserad, sitter vid datorn och kollar bilar. Jag har försökt att prata, frågat om han är deppig, trött och om det är något speciellt. Men han verkar helt oförstående, oförstående och nöjd!
Jag kan fortfarande titta på tex hans händer och armar och tända, tänka på hans leende och få fjärilar i magen. Men jag känner inte att det är ömsesidigt! Jag saknar ömhet, uppskattning och är ledsen över all kritik jag får.
Han känns gammal! Fan han är 43, det är inte gammalt!! Men det känns som om han har blivit bekväm.

Men kanske gapar jag över mycket? Kanske ska jag vara glad och nöjd att jag lever i ett ok förhållande.
Vissa längtar, längtar oerhört efter en partner, vem är jag då att säga att jag vill ha MER?!
En kompis till mig sa att jag skulle vara rädd om min man, anstränga mig lite, vara snäll. Men...är inte det en tvåvägssak? Är det jag som ska vara "kvinnlig" och vårda vårt förhållande? Gulla och uppvakta, passa upp? Är det så man "får" sin man att uppskatta en?
Kanske är det så, jag vet inte och, förmodligen är jag för stolt för att ge och ge utan att få tillbaka...

Ibland tänker jag på hur kort livet är, tänk om jag stannar här i tryggheten när det skulle kunna vara så mycket bättre med en annan man? Och jag menar inte i början, i nyförälskelsen är alla män underbara. Jag menar sen, efter några år.

Summa sumarum, jag känner mig inte älskad som kvinna och jag vet inte om jag älskar min man som en man även om jag vet att det finns ett sorts kärlek mellan oss, stark kärlek tom.
Men det är kanske så här det blir efter många år tillsammans?

Tänk om det fanns ett facit!!

4 kommentarer:

Anonym sa...

Ett bra sätt att väcka en slumrande kärlek, ett intresse är faktiskt hur banalt det än låter, att låtsas att man har en annan på gång. Det funkade oerhört effektivt för mig och för fem av mina väninnorsom prövade samma recept. Himmel vilken fart det blev på mannen och med ens blev det som i början. Nu tar han mig aldrig för given och med det nytända intresset vaknade även hans förmåga att kunna lyssna aktivt på vad jag sa, ville och kände. Jag tror aldrig vi har haft det så här bra :O)

Anonym sa...

Aha! En balansgång bara med min man. När han blir svartsjuk så blir han oerhört stolt och låtsas att han inte bryr sig alls...typ. Men väl värt att försöka!
Tack för tipset!

Kram

Anonym sa...

Kärlek handlar om att ge. Man kan inte ta. Och inte ta för givet. Ger man så får man - om det är äkta kärlek.
Jag ser på mina föräldrar, 45 års äktenskap. De har haft sina up's and down's men nu på äldre da'r består deras rotade kärlek. Men mycket beror på pappa. Han ha uppmuntrat, uppskattat och överöst mamma med kärlek. Hon har varit ledsen, glad, arg men han har alltid funnits där.
En ömsesidig respekt och tillit.

Det finns inget facit, tack och lov. Kärleken är till för att utforskas. Men skulle man tappa passionen, ja då vet jag inte om jag skulle stå ut. Jag vill känna längtan och pirr. "Kompanjonskap" är kanon i en relation, men man vill leva MED varandra inte VID varandra...

Bra att du stannar upp ibland och reflekterar men frågan är om du vill "börja om på nytt" med en ny man för att försöka hitta kärleken. Gräset är inte alltid grönare på andra sidan men kanske skönare och mindre mossbelagt :)

Kram från mej,
C.

Ella sa...

C

Tänker på din mamma o pappa. Din pappa har alltid funnits, överöst med kärlek. Kanske är det så att det måste finnas en i ett förhållande som är så, om bägge är "stolta" och inte törs ge till någon som inte verkar vilja ha...hur går det då?
Klart att jag har min del i att det är som det är. Och ne, jag är absolut inte sugen på någon annan karl. Äh, vet inte något, vill jobba nu!

Kram