Jag är så besviken.
Han har lovat, mer än en gång och mer än en gång så sviker han sitt löfte.
Det är samma sak i år igen.
Han jobbar stenhårt hela året och sen kommer sommaren och då ökar han!
Veckorna går och frågor om när han ska ta semester svaras med ett "sen".
Han blir tröttare och tröttare, sunkigare och sunkigare, surare, får kort stubin, bryr sig mindre och mindre om mig, ler mindre, ja han blir liksom mindre hela han.
Jag hatar det här, känner mig tagen för given, känner mig dum för att jag inte verkar vara intressant nog för att han ska ägna tid åt mig, åt vår familj.
Det enda krav jag hade när vi började om, var att han skulle ta minst ett par veckor sommarsemester. Senast augusti. Nu säger han att han ska ha semester vecka 41 och 42. Det är fan i oktober!
Tänker han ligga här hela hösten och vintern som en stor, sovande grönsak som han gjorde sist. Då skiter jag i det här. Då försöker jag hyra ut ett rum så att jag kan bo kvar här, och så slänger jag ut honom!
Fan vad jag är ledsen!
3 kommentarer:
Usch, låter inte alls bra... Vad tråkigt för dig. Men du måste kunna ställa krav, banne mig! Du ska inte behöva ha det sådär...
Stor kram, C.
Massa kramar. Bjuder du så hänger jag med på semester! ;) ;)
Kram igen
Tack Helena! Tyvärr så kommer vi väl bara till typ Sura med mina pengar...:-)
Skicka en kommentar