När jag vaknar, kommer ut i matrummet så ser jag och blir påmind om tusen saker jag måste ta tag i. Sakerna trillar över mig och jag känner att jag liksom drunknar i måsten. Stressen slår till och adrenalinet börjar pumpa.
Nu vet jag (nästan alltid) att det blir bättre efter medicinerna har börjat verka.
Utan medicinen så kan jag inte sortera måsten. Att torka av spisen, slipa dörrar, putsa fönster, betala räkningar, slå ut en vägg och sätta in en balkongdörr, banta och ringa gamla kompisar kommer i en hel hög och jag vet inte var jag ska börja.
Utan medicin så småbörjar jag på allt samtidigt och inget blir klart, eller så sätter jag mig bara ner och tuggar bort stressen.
Det är bättre nu. Mycket bättre. Men nu efter snart två år med medicin så måste jag nog inse att det aldrig kommer att bli lätt.
Acceptera
Förlåta
Älska
Nu vet jag (nästan alltid) att det blir bättre efter medicinerna har börjat verka.
Utan medicinen så kan jag inte sortera måsten. Att torka av spisen, slipa dörrar, putsa fönster, betala räkningar, slå ut en vägg och sätta in en balkongdörr, banta och ringa gamla kompisar kommer i en hel hög och jag vet inte var jag ska börja.
Utan medicin så småbörjar jag på allt samtidigt och inget blir klart, eller så sätter jag mig bara ner och tuggar bort stressen.
Det är bättre nu. Mycket bättre. Men nu efter snart två år med medicin så måste jag nog inse att det aldrig kommer att bli lätt.
Acceptera
Förlåta
Älska
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar