Faan. Jag vill inte leka gud. Jag vill inte bestämma om han ska leva eller dö. Jag är så ledsen, så djävla ledsen. (Förlåt, orden räcker inte utan svordomar).
Cuschings syndrom och nedsatt funktion på njurarna.
Han lider inte, inte av smärta i alla fall. Men hur kul kan det vara att alltid vara törstig, kissnödig, super hungrig, trött, muskelsvag, svullen och allmänt förvirrad? Samtidigt har han små sår som inte läker och som kliar, han tappar päls och är inte riktigt sig lik.
Det finns medicin, för en trettio kilos hund skulle den gå på nästan sex tusen kronor i månaden och sen provtagning på det.
Det är inte möjligt för oss. Inte en chans.
Dessutom är medicinen så giftig så att man måste ha handskar när man ger honom den, och verkligen se till att man får upp allt bajs och eventuella spyor så att ingen av misstag får i sig något.
Så han måste väl få gå.
Men när?
Hur faan ska vi kunna åka iväg med den här underbara killen och aldrig få träffa honom igen?
3 kommentarer:
*grinar som en liten bbäbis nu* Liten liten GullHelge!!!
Nej, jag säger som du, hur kan man åka iväg?
Hur kan man någonsin va beredd?
Det är man inte och det är bara att man måste tänka på HONOM och inte på sig själv. Du vet att jag finns här och jag avlastar er gärna, jag kan åka med honom när det är dags att få fara vidare och vila hos de andra...
Jag älskar dig! Kram Syster!
Men gud, så sorgligt och jobbigt. Så fruktansvärt... Men precis som Joa skriver så måste man tänka på honom, vad som är bäst för honom.
Mina tankar är hos er.
Stor kram, Catrine
Men fy :( Jag vill inte vara i den sitsen ni är i nu ..vet inte vad jag ska säga. . KRAM iallafall
Skicka en kommentar