Jag läste

" I vilket sammanhang jag än är så känner jag mig utanför"

Och det stämmer så bra på mig.

Jag känner mig oftast utanför och ofta övergiven.

Ju fler människor desto mer ensam.

Jag står utanför och längtar in.

Samtidigt så vill jag inte vara med, jag vill vara ifred!

Fy fan vad allt är trassligt och tudelat. Inte konstigt att jag ibland har undrat om jag varit schizofren genom åren.

Speciellt som när hypomanin sätter in för då är jag en annan sorts person som självklart hamnar i centrum och är den som människor dras till.

Jag känner mig inte ensam för en sekund, allt går min väg och självförtroendet är på topp.

Så det är det inte heller konstigt att jag sett den "hypomana jag" som den "rätta" eftersom jag inte känner mig utanför eller övergiven alls då utan mår skitbra (fast det blir ju skit tillslut där också!)

Jag förstår att vänner känner sig avsnoppade när jag plötsligt tröttnar och drar mig tillbaka och inte har lust att prata eller umgås överhuvudtaget.

Jag förstår, men jag vet inte vad jag ska göra åt det.

Jag kan inte vara social när jag inte kan...det finns inga sätt jag kan låtsas fullt ut, för det syns på mig. Jag blir en iaktagare, inte en deltagare.