Det är inte konstigt att det blir underligt mellan oss.
När jag är "upp" så är jag inte ett dugg svartsjuk, jag vänder mig liksom mer utåt och vill ha nya intryck träffa nya personer och är inte så intresserad av att umgås bara vi eller med andra par. Det är alldeles för tråkigt och långsamt.
Han däremot, reagerar på att jag vänder mig bort från honom och blir osäker och svartsjuk.
Sen vänder det, jag blir inåtvänd, behövande och får en klump i magen när han väljer någon annan än mig att prata/umgås med. Jag har inte behov av någon annan än honom och min familj.
Då blir han säker och jag osäker!
Men den ganska långa perioden vi har haft mellan kanske december och och maj, när jag har varit var jag tror, normal, har det varit en bättre balans mellan oss.
Så det KAN fungera bra, och jag hoppas på mer sånt i framtiden!
Idag ringde min läkare. Jag ska dra ned en medicin och öka en annan, vi får väl se om det fungerar...Det är ju ett riktigt pusslande för att få till den rätta doseringen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Kramar om dig! Jag hoppas vi hittar nåt bra " oss" kram!
Det kommer att bli bra. Med allt. Hoppas jag. För oss båda :) Man måste ha tålamod. MYCKET tålamod. Hmms. Och det får gärna våra karlar oxå ha ;/ KRAAAAAAAAM
Ja, det där med medicinering ja... Det är ett jäkla gissel enligt mig! Men vad ska man göra?
Hoppas du får till det.
Önskar dig en trevlig midsommar.
:-)
Skicka en kommentar