Lägger ner...

Nu får den här bloggen somna in. Må gott alla raringar!

JAG...

Det här inlägget har jag hittat här: http://blog.adhdkvinnor.se/

Men det skulle lika gärna kunna vara skrivet av mig! Exakt så här är jag.

Klockan är drygt ett på natten och gästerna har nyss åkt hem. Jag har ännu en gång lyckats genomföra en hyfsat rolig och trevlig middagtillställning med fyra gäster utan att klanta mig särskilt iögonfallande mycket.
Det här med bjudningar och värdinneskap är en stor mental anspänning. Vanliga människor kan inte förstå vilka enorma krafter jag måste uppbåda för att ro i land med dylika tillställningar.
Är man en en väldigt social varelse med stort behov av olika mänskliga kontakter samtidigt som man har ett stort behov av ensamhet, lugn och ro, och med svårigheter att klara av förväntningar och krav, hamnar man lätt i en motsättning mellan de olika behoven.

Så här brukar det gå till när jag har gäster:
Först måste jag se till att bjuda på en maträtt som går att förbereda och helst kunna göras någon dag i förväg för att undvika att vara helt utmattad av middagsbestyr, städning m.m. när det ringer på dörren. Men hur långt i förväg jag än börjar blir det ändå alltid panik på slutet. Jag försöker börja i väldigt god tid, men eftersom jag är en stor tidsoptimist är det inte alltid jag klarar av att hinna få allt färdigt innan det magiska klockslaget. Då kommer paniken som ett brev på posten. Ångest, hjärtklappning, yrsel, känslan över att snart tappa kontrollen totalt och bli vansinnig.
Att inte hinna bli klar med maten innan dörrklockan ringer är min mardröm. Så fort det kommer folk in i köket är det nämligen kört. Då kan något som skulle ta 15 minuter att göras av en normal människa, respektive av mig i min makliga ofokuserade men lugna och tysta ensamhet kanske 30 minuter, plötsligt omvandlas till det dubbla, det vill säga en timme eller så.
För jag kan inte göra saker samtidigt som jag pratar. Och är det inte människor som jag känner väldigt väl, förmår jag mig inte att avhysa dem från köksregionerna och erkänna att jag måste vara ensam om de inte vill vänta flera timmar på middagen. Min man som känner till hur jag fungerar brukar alltid få i uppdrag att gå runt och visa upp huset om det är förstagångsbesök så jag blir av med alla pratglada gäster de gånger jag inte lyckats hinna blivit färdig. Annars får han försöka locka med dem in i vardagsrummet för vem vill springa runt och titta på ett hus gång efter gång när man kommer hem till någon och är pratglad och hungrig?
Ibland smiter de ifrån honom, speciellt fruarna. Då kommer de ut till mig i köket och pratar sönder mina vilsekomna tankar och försök till fokusering men jag hör inte vad de säger och minns inte vad jag håller på med och paniken börjar komma och jag är liksom inte där. Jag försvinner upp i taket någonstans känns det som, måste koppla bort alla ljud och ord i ren själbevarelsedrift.
På något sätt löser det sig alltid - galenskapen bryter aldrig ut - men det kan som sagt ta sin tid och jag ber fånigt om ursäkt 100 gånger för att alla fått vänta.

När väl alla sitter runt middagsbordet brukar jag vara väldigt lättad över att ha kommit så långt så jag slappnar av lite för mycket och får svårt med konversationen, när jag gått ned på lågvarv efter att ha gått på högsta växeln halva dagen. Till slut börjar jag väl hitta någon slags balans, naturligtvis går det ännu lättare med hjälp av ett glas vin eller ett två.
Senare på kvällen, efter kaffet och en stund till blir jag i regel plötsligt väldigt trött och har svårt att sitta still och koncentrera mig, rastlösheten kommer krypande och jag börjar känna mig uttråkad. De som lägger märke till hur jag gäspar elller sitter och skruvar på mig har lite svårt att få ihop det, eftersom de vet att jag är en riktig nattuggla. Är det grannar så ser de till och med att det andra nätter lyser till klockan ett, två i våra fönster. Men det är en betydlig skillnad på att sitta vid datorn eller i hobbyrummet och att umgås med människor. Även fast det sistnämnda också är ett grundläggande behov så är det uttröttande för min ADHD-hjärna att vara koncentrerad på sådant som inte sker till 100 % på mina egna villkor. Och så är ju inte fallet med socialt umgänge.

Men det är förbaskat trevligt. Speciellt vid sådana här tillfällen när kaoset varit lite längre bort än vissa andra gånger och då maten hann stå på bordet tills gästerna kom.
Jag lyckades till och med vara vaken och ha trevligt ända tills de gick.

Men nu är jag trött. Förmodligen även i morgon.
Det är sånt man får ta.

Godnatt

HELGE

Helge är i sin himmel.

Jag saknar honom redan, han har varit mitt sällskap och tröst många gånger senaste åren då jag varit sjukskriven.

Nu är det tomt, och jag sörjer en älskad vän.

Min personlighetstyp

Kraftfulla, originella och känsliga. Slutför vad de påbörjat. Extremt god människokännedom. Lyhörda för andras känslor. Strävar efter att leva upp till sina värderingar, som tenderar att vara omfattande och väl genomtänkta. Respekterade för sin starka vilja att göra rätt. Oftare individualister än ledare eller underordnade andra.

Karriärer som skulle kunna passa:

Personalvetare, juristassistenter, lärare, läkare, tandläkare, kiropraktorer, psykologer, skribenter, musiker, artister, fotografer, förskole- och dagispersonal, studievägledare, bibliotekarier, marknadsförare, forskare, socialarbetare.

Jaha, så helt fel ute är jag inte. Jag är ju Personalvetare....och förutom förskole- och dagispersonal så skulle jag kunna tänka mig alla dessa yrken.

Läget

Det blir inte mycket skrivet för tillfället. Jag hinner inte, fast jag egentligen borde. Tiden bara försvinner, innan jag har hunnit blinka är klockan alldeles försent och jag borde ha lagt mig för länge sen.

Måendet är så där, mår illa och är trött, men är rätt glad och får saker gjort!

Mannen och jag lunkar på. Jag har varit väldigt klar med att jag inte tycker om hans negativa attityd och han har, trots protester, skärpt sig! Om några veckor åker vi och ett annat par till Turkiet, det ska bli såå skönt. Kanske kan vi hitta lite mer glädje mellan oss då. (Håll tummarna!).

Sonen och jag har däremot en väldigt bra relation nu.

Vi är på samma våglängd, han förstår att vi faktiskt inte riktigt är som andra och jag tror att han finner trygghet i att jag faktiskt har klarat mig så bra som jag har genom livet.

Han är en så glad och omtänksam människa, idag väckte han mig efter att ha stekt en hög amerikanska pannkakor! Bara så där!
Så det var bara att proppa i sig trots att tuggorna växte i munnen! Inte riktigt vad jag gillar på en gång när jag vaknat!! Han är faktiskt helt underbar! <3.

Stora hunden lever sina sista veckor.

På morgonen den femte oktober får han åka till hundhimmelen.
Ett fruktansvärt beslut att ta, men det rätta.

Han mår inte bra, och han är inte längre sig själv. Om han inte sover så irrar han oroligt runt, runt och kan inte komma till ro.

Han är så hungrig hela tiden, får han något förutom sina dietkulor så kastar han sig över det som en utsvulten varg. Men sen fortsätter han ändå snoka runt efter mer mat.

Han orkar inte längre hoppa i och ur bilen och han är stel och går saktare än för bara några månader sen.

Snutte, han är den mest perfekte hund man kan ha, så snäll, kul, speciell och trofast. Det kommer att bli fruktansvärt jobbigt.

Men...

Men sen. Sen ger han. Tillräckligt för att jag ska känna kärlek igen. Känna att han faktiskt älskar mig.

Det behövs så lite, så lite

Kärlek är en konstig sak. Kärlek bryr sig inte om vem eller varför, den bara finns där. Man kan inte bestämma. Kärleken bestämmer själv.

Vill inte, vill inte vill inte, vill inte mer....

Dags igen.

Jag måste skriva av mig.

Min blogg, min skit, mitt liv...

Sur/ledsen/sur/besviken...allt blandas till en gegga.

Uppgiven men samtidigt beredd att satsa. Alltid satsa.

Alltid jag jag jag jag jag.....Kan jag inte bara ge upp.

Kan det inte bara få vara över?

Jag är så otroligt trött på att jaga, sukta, längta. Känna mig yttepytteliten.

Inget värd.

Han

Aldrig positiv

Alltid invändningar, kommentarer, motstånd.

Kan vrida mig ut och in.

Otillräcklig

Längtar.

Längtar kärlek, bekräftelse.

Längtar att bli omhändertagen, snälla.. ibland, snälla...

även jag behöver.

Behöver få veta att jag finns, att jag behövs, att jag duger.

Längtar, längtar, längtar hål i mig själv.

Jag orkar inte kämpa och själv tycka att jag gör bra, och sen få veta att det inte räcker, att det kunde göras bättre, på ett bättre sätt. Annorlunda. Alltid fel sätt, alltid hade det kunnat göras annorlunda - bättre.

Hans sätt

Alltid hans sätt.

Mitt sätt är fel, alltid, mina tankar stämmer inte, jag har fel, tänker fel, reagerar fel, förstår fel.

Om jag bara kunde förstå att jag redan har allt det jag kräver. Kräver, kväver honom. Jag har det, men jag vill ha MEER, alltid mer av honom. Mitt fel som inte förstår.

Känslig.

Tjatig.

Han

Säger visst snälla saker, ger mig visst komplimanger, är visst kärleksfull, tar visst hand om mig. Han. Är inte kritisk. Det jag känner är FEL!

Så less. Hur länge ska jag tro att det är vi. Det är ju bara jag, som vanligt. Som alltid. Hela livet. Ska jag orka? Är det så här det är? Är det här kärlek?

Han är snäll säger dom. Men är det så snällt att aldrig ta ett kliv mot den människa man påstår sig älska? Bara vända och säga att det jag önskar är ett KRAV. Att det jag vill ha är fel, för mycket.

JAG

KRÄVER INGET

INGET!

MEN

LÄNGTAR LÄNGTAR LÄNGTAR LÄNGTAR LÄNGTAR LÄNGTAR LÄNGTAR LÄNGTAR LÄNGTAR LÄNGTAR LÄNGTAR LÄNGTAR LÄNGTAR LÄNGTAR LÄNGTAR LÄNGTAR LÄNGTAR

Längtar hål i mig själv

KÄRLEK

Det här är den största orsaken till att jag fortfarande finns!

Mitt hjärta är så fullt av kärlek till honom.

Större finns inte.

Han är världens bästa son.

Han är snäll, rättvis, varm, kärleksfull och otroligt duktig på att jobba trots sitt bagage.

Att han sen är glad, charmig och flickornas favorit gör inte saken sämre ;-)

Låg

Skit, jag får inte till det. Jag hinner ingenting, att uträtta några ärenden tar hela dagen. Jag vimsar hit och dit, gör annat som jag inte tänkt att göra och timmarna går.

När jag kommer hem igen, så har jag ofta glömt något jag skulle ha gjort och är så trött att jag måste lägga mig någon timme.

Jag KAN INTE prioritera. Alla saker på "att göra listan" känns lika viktiga. Det tar lika lång tid att köpa ett paket pasta som att välja en födelsedagspresent åt någon viktig person.

Och den där listan tar ju fan aldrig slut! Det kommer nya saker innan jag hinner beta av dom gamla och det STRESSAR LIVET UR MIG!

I morgon ska jag på en första träff med Arbetsförmedlingen (Af) och Försäkringskassan (Fk). När min handläggare på Fk som jag hade tidigare pratade om det här så lät det riktigt bra. Nu när jag läser informationen så känns det ungefär lika värdelöst som allt Af håller på med.

Jag har aldrig varit arbetslös mer än ett par veckor mellan mina ca 15-20 jobb men jag har aldrig fått någon som helst hjälp av Af, snarare tvärtom.

Så jag ställer in mig på att jag får göra allt själv, men jag är rädd för att jag inte riktigt klarar det.

Eller jo, jag klarar det på ett sätt. Jag är helt övertygad om att jag kan ha ett nytt jobb innan jul MEN, jag vill ju inte göra om samma misstag jag alltid gjort. Och ska jag göra det själv får jag mörka mina diagnoser och det vill jag inte!

Jag orkar inte. Jag orkar inte vara SuperWoman, ha en mask på men hela tiden vara utmattad, rädd och skräckslagen för att alla ska förstå att jag är helt värdelös. Att mitt minne är skit, att min stresströskel är obefintlig, och att jag är livrädd för att inte räcka till, göra fel, bli avslöjad.

Men jag viiiill jobba! Jag vill ha en uppgift, vara behövd. Jag vill ha arbetskamrater, semester, övertid, firmafester, lagom mycket jobb, lön för mödan och massor med skratt!

Jag är livrädd, tänk om ingen vill ha mig, tänk om jag inte duger med min ryggsäck full med problem...

Ibland undrar jag om det inte hade varit bättre att jag stretat på, fortsatt ljuga om varför jag var hemma från jobbet ibland. Men jag vet att det hade varit en omöjlighet. Orken var slut. Alternativet hade varit ett alternativ som jag alltid sett som en sista utväg.

Men jag tog den här vägen istället...

Nu gäller det att jag försöker se positivt på min tillbakagång till arbete.

Att jag säger NEJ när folk inte förstår och förklarar varför det inte går.

Dags att svälja stoltheten!

Ps Som en sista utväg har jag ju alltid mitt gamla jobb att gå tillbaka till, men jag hoppas att jag slipper.

Måndag morgon

En ny vecka, underbart höstväder ute, men imorgon ska tydligen värmen komma tillbaka.

Helgen var trevlig men det hände inte mycket med huset direkt. Kräftskiva i lördags med övernattning hos kompisar i närheten av festen. Trevligt!

Jag mår bra, det enda negativa jag märker av att ha slutat med en medicin är att jag har mycket svårare att somna. Men men, det är ingen större sak. Fördelen är att jag är piggare, det händer saker här hemma igen och jag har större lust till livet!

Orosmoln är stora hunden. Hans tid börjar lida mot slutet och nu är det nog fråga om månader innan vi måste åka med honom en sista gång. Fyyy faan säger jag. Ett beslut som är fruktansvärt att ta.

Underbart är att äntligen är jag kallad till det möte med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan som jag har väntat på. Håll tummarna för att personerna jag ska träffa är bra och förstår min situation och att dom verkligen har möjlighet att hjälpa mig och inte bara lassar över alla initiativ på mig.

Nu ska jag åka och köpa grundfärg och måla plankor till garaget. Det går sakta men säkert och förhoppningsvis blir garaget färdigt den här veckan så vi kan fortsätta med altanen innan det blir vinter! Alternativet är att vänta till våren, men det känns så drygt. Det skulle vara så skönt att starta nästa vår med en färdig altan istället för den här skrutten!

Jag är bra...

Jag stal en idé från en annan blogg, tänkte att det borde vara nyttigt, annars är jag så bra på att framhäva mina tillkorta kommanden...Alltså, dags att skryta!

Jag är bra på att

Organisera

Komma i tid

Lyssna på vänner som mår dåligt

(fyyyyy vad svårt!)

Ge komplimanger och peppa

Laga pastagratäng

Köra bil fort

Lösa problem

Gå upp direkt när klockan ringer

Skjuta lerduvor och skjuta med luftgevär

Göra min man lycklig i sängen *rodna*

Komma ihåg nyanser av färg

Inte vara långsint

Trimma min hund

Vara ganska positiv i vardagen

Döda krukväxter

Rensa och kasta, inte vara sentimental över saker

Ta tag i det jobb som behöver göras oavsett vad


Såja, det var sk****t svårt men säkert nyttigt...


Vad är du bra på?

Meducin

Jag fortsätter att dribbla och fippla med mina mediciner. Kanske inte så smart, men jag har ju aldrig brytt mig om vad man får eller inte får!

Nu har jag helt tagit bort en av mina piller. Ett piller som ska göra att man inte går upp i hypo. Istället har jag ökat det piller som ska hålla mig från att gå ned i depp. (Fast, mycket viktigt, bägge medicinerna verkar lite åt bägge hållen men mest åt det ena).

Anledningen är att sista månaderna, sen jag ökade hypo pillret har jag blivit helt oacceptabelt seg. Jag har inte gjort något, inte haft lust med något. Allt har gått i ultrarapid och varit så jobbigt.

Nu känns det mycket bättre! Jag har lust att fixa hemma, lust att umgås och dom vanliga vardagsuppgifterna känns inte oöverstigliga!

Nu gäller det bara att hålla tummarna att jag inte går upp för högt. Och, att jag i så fall märker det tidigt!

Ensam

Mannen sover i soffan, klockan är fem i sju. Förstår att han är trött, men det är en underbar kväll och jag känner mig ensam...

Vädra

Ibland är det så skönt att få vädra ut och sätta ord på sina tankar. Bara genom att göra det klarnar saker och ting.
Ibland, och det bästa, är ju att få prata med en vän och direkt få feedback på sina tankar, men även att skriva ned allt kan räcka.

Jag tror att mycket av min leda beror på att det är dags för mig att börja jobba. Nu mår jag så bra det går att må med min sjukdom och mitt handikapp.
Jag har inte så mycket att ge min man, förmodligen så tycker han att jag är rätt tråkig nu. Jämfört med hur jag var innan medicineringen är det en enorm skillnad.
Tidigare var det nog som att medverka i en såpopera att leva med mig, nu är det mer som ett naturprogram!

I kväll ska jag prata lite med honom, fråga om vi kanske kan jobba på att ha en bättre ton mellan oss och verkligen försöka kommunicera bättre. Det här med att han inte uppvaktade mig på födelsedagen och att jag blev ledsen och sårad av det ska jag också berätta. Det är ju inte bara han som är dålig på att prata.

Förhoppningsvis blir det bättre. Jag vill inte leva utan honom, det vill jag ju faktiskt inte. Det är dags att ta tag i det här nu!

Tack för bra kommentarer, det är så skönt att få höra andras tankar!

Kärlek

Vad är kärlek egentligen?

Ska man söka kärlek? Är kärlek målet? Är det en speciell sorts kärlek som gör en lycklig?
Och om man har hittat kärleken ska man då förutsätta att den är evig? Hur vänskapligt kan det få bli i ett förhållande innan man ger upp?
Ska (?!) man ge upp och leta vidare när kärleken ändrat färg?
Eller är det så det ska vara?

Alltså, hur vardagligt får det bli i ett långt förhållande innan det är dags att gå vidare?

Visst, det finns olika kärlek.
Men kärleken till en man, till min man.

Det finns olika kärlek, vår kärlek har alltid baserats på heta känslor, stark attraktion och en vilja att vara i varandras närhet.
Nu har den övergått till något slags.... kompanjonskap.

Jag älskar min man, det är inte det jag vill säga.
Utan jag funderar bara på om jag är självisk och krävande om jag vill ha ut mer av livet och vårt förhållande?

Min man är en bra person. Han slåss inte, han super inte, han spelar inte, han sköter sitt jobb, han duschar och sköter om sig själv, han ser bra ut osv
Men, det känns inte som om han är intresserad av mig/oss längre.

Ofta svarar han inte när jag pratar med honom. Han pratar sällan med mig om annat än saker som ska göras osv. Han ger mig aldrig spontant en kram eller håller om mig. Han tittar inte på mig längre, han "ser" mig inte. Det känns som om vi har sex för att vi ska, för att kroppen säger till liksom inte för att vi dras till varandra.
Han har aldrig varit speciellt mån om mig, han har inte pysslat om mig när jag varit trött eller sjuk. Presenter eller blommor är inget jag är bortskämd med. Han tar mig för given...
Men, han är en väldigt trofast, ärlig man som aldrig skulle svika mig!

Jag saknar hans leende, hans busighet. Han är så trött jämt, ointresserad, sitter vid datorn och kollar bilar. Jag har försökt att prata, frågat om han är deppig, trött och om det är något speciellt. Men han verkar helt oförstående, oförstående och nöjd!
Jag kan fortfarande titta på tex hans händer och armar och tända, tänka på hans leende och få fjärilar i magen. Men jag känner inte att det är ömsesidigt! Jag saknar ömhet, uppskattning och är ledsen över all kritik jag får.
Han känns gammal! Fan han är 43, det är inte gammalt!! Men det känns som om han har blivit bekväm.

Men kanske gapar jag över mycket? Kanske ska jag vara glad och nöjd att jag lever i ett ok förhållande.
Vissa längtar, längtar oerhört efter en partner, vem är jag då att säga att jag vill ha MER?!
En kompis till mig sa att jag skulle vara rädd om min man, anstränga mig lite, vara snäll. Men...är inte det en tvåvägssak? Är det jag som ska vara "kvinnlig" och vårda vårt förhållande? Gulla och uppvakta, passa upp? Är det så man "får" sin man att uppskatta en?
Kanske är det så, jag vet inte och, förmodligen är jag för stolt för att ge och ge utan att få tillbaka...

Ibland tänker jag på hur kort livet är, tänk om jag stannar här i tryggheten när det skulle kunna vara så mycket bättre med en annan man? Och jag menar inte i början, i nyförälskelsen är alla män underbara. Jag menar sen, efter några år.

Summa sumarum, jag känner mig inte älskad som kvinna och jag vet inte om jag älskar min man som en man även om jag vet att det finns ett sorts kärlek mellan oss, stark kärlek tom.
Men det är kanske så här det blir efter många år tillsammans?

Tänk om det fanns ett facit!!

Måndag

Jag har fyllt år. Fyrtiofyra bast. Känns helt ok så länge jag inte tittar för noga på mitt ansikte.

Min älskade underbare son hade köpt en aromamassage åt mig! Av sina egna ihopslitna sommarjobbspengar! Dessutom fick jag en fin liten blomma i en kruka! Han är så omtänksam och generös. <3

Till helgen hade jag en liten fest, ett gäng kamrater kom över och vi åt lite grillat, sallad och sen kladdkaka med grädde. Det hela sköljdes ner med rikliga mängder vin och öl ;-). Trevligt!

Ps

Min oromantiske man hade som vanligt inte köpt mig något, inte ens blommor :(

Men jag "fick" en tatuering, var vet jag inte, när vet jag inte...

jaja, presenter är ju inte allt...

Fattar nada

Tog upp semesterfrågan med Mannen igår. Gick på ganska hårt. Han var rätt tjurig och sa typ att han kanske skulle ta några timmar i veckan.

När jag nästan grät så säger han argt "ja men jag ska ju ha två veckor semester nu! Sluta bråka!"

Va?????????

Skojar han????

Vad fan menar han?

??????????????????????????????????????????????????????????????

Djävla skitgubbe! Känner han inte mig alls? Jag behöver veta, jag behöver fasta rutiner, jag behöver ordning och reda eftersom det är fullt kaos i mitt huvud. Jag förstår ingenting.

Ingenting.

Kan det verkligen vara så illa att han tror att jag ska bli glatt överraskad?

Så nu är han ledig i två veckor, och jag ska vara glad.

Men jag känner mig mest lurad. Jag har gått och oroat mig, känt mig oviktig och oälskad. Helt i onödan.

Mannen+Semester= Omöjligt?

Jag är så besviken.

Han har lovat, mer än en gång och mer än en gång så sviker han sitt löfte.

Det är samma sak i år igen.

Han jobbar stenhårt hela året och sen kommer sommaren och då ökar han!

Veckorna går och frågor om när han ska ta semester svaras med ett "sen".

Han blir tröttare och tröttare, sunkigare och sunkigare, surare, får kort stubin, bryr sig mindre och mindre om mig, ler mindre, ja han blir liksom mindre hela han.

Jag hatar det här, känner mig tagen för given, känner mig dum för att jag inte verkar vara intressant nog för att han ska ägna tid åt mig, åt vår familj.

Det enda krav jag hade när vi började om, var att han skulle ta minst ett par veckor sommarsemester. Senast augusti. Nu säger han att han ska ha semester vecka 41 och 42. Det är fan i oktober!

Tänker han ligga här hela hösten och vintern som en stor, sovande grönsak som han gjorde sist. Då skiter jag i det här. Då försöker jag hyra ut ett rum så att jag kan bo kvar här, och så slänger jag ut honom!

Fan vad jag är ledsen!

U2

Ullevi, Göteborg, U2

Jag har haft ett skitkul dygn! Jag, Mannen och två killkompisar åkte ner till Js brorsa i Göteborg. Sen gick vi fem ut och åt och sen vidare till Ullevi och konsert med U2.

Och ja, inte vet jag om det är något fel på mig, men jag tyckte att Bono och grabbarna var trötta och smått oengagerade. Jag fick aldrig med mitt hjärta som alltid annars när jag sett dom.

I början var dessutom ljudet skitdåligt, mycket bas, mycket diskant, men inget i mellanregistret. Kändes som om dom gjorde soundcheck under första tre låtarna! Sen fick teknikern till det bättre.

Scenen var verkligen skithäftig, men den är trots allt bara en inramning. Dessutom var Bonos röst rätt ansträngd.

Så, ja, ok, men inte mer. Tyvärr.

Undrar om lördagens spelning var bättre?

Vi fortsatte ut på krogen, tillsammans med två tjejer från Västerås. Hamnade på ett ställe med mest tjugoåringar, men vi hittade ett bra bord och satt där och snackade och drack några drinkar.

Js bror blev bra bladig, men var skitrolig och dansade runt och gjorde "moonwalks".

Runt tre, fyra avslutade vi med lite snabbmat och svarttaxi till Majorna där vi skulle sova.

Ps Undrar om Blogger har något emot styckeindelning eftersom alla blankrader försvinner?

Mamma

Jag älskar min mamma! Hon ställer ALLTID upp, hon har varit min klippa genom alla år och räddat mig ur otaliga knipor. Förmodligen hade jag inte funnits kvar i livet om inte hon funnits.

Men ändå.

Det finns ingen mer irriterande människa än min mamma!! Hon driver mig till vansinne!!!

Hon biter sig fast i något och sen släpper hon inte taget. Men ber henne snällt, man ber henne bestämt, man ber henne surt, men inte för än man blir arg så släpper hon taget!!

Älskade irriterande mamma!!! <3>

Grinolla

Igår började jag nästan grina för att vattenmelonen jag trodde fanns, var slut.

Jag skrev på Facebook och beklagade mig och en klok kvinna frågade "hormonerna?".
Och så klart, en koll i kalendern visade att mensen är på väg dom närmaste dagarna.

Så, Grinollan is in tha house!!

Dryga människor

Jag irriterar mig på uppblåsta människor som tror att dom är bättre än andra. Inte bättre typ i bowling, utan bättre moraliskt sätt.

Kommentarer som

"Jag kör mitt eget race" (Som om inte alla gör det?).

*

*

"Jag, jag är inte den som skulle stanna i ett dåligt förhållande" (Hur vet du det, har du varit i ett lika destruktivt förhållande som personen du pratar om?).

*

*
"Det är väl bara att ...........(banta, sluta röka, lämna mannen, träna eller annat valfritt) (Om det var så bara, så skulle väl inte halva befolkningen kämpa med ett eller annat problem?).

*

*
"Äh, alla har vi väl lite damp då och då, det har väl inget med hur du är att göra" (Har det inte? Det är ju precis det det har. Man vill inte sluta leva och äta massor av mediciner bara för det är kul att ha en bokstavsdiagnos!).

*

*

"Miiina barn skulle aaldrig börja röka, det är jag säker på" (Hm, det är nog dom flesta föräldrar, hoppas du har rätt!).

*

*

"Ensambarn blir alltid dryga och bortskämda, skönt att jag har två, till exempel om en skulle dö, då har jag ju en kvar") (!) (Men om man inte har den stora lyckan att få fler än ett barn då? Eller om man inte klarar flera än ett, finns det inget man kan göra då än att acceptera det bortskämda lilla monstret?).

*

*

"Tänk att det ska gå bra, då gör det det, lilla gumman, klapp på huvudet" (Så om jag tänker att jag inte ska spy upp medicinerna, då gör jag inte det?).

*

*

"Anna (14 år) skulle aldrig ha sex, hon är alldeles för smart för det och inte alls intresserad av killar" (Ryktet på din dotters skola säger något helt annat, vakna upp nu, vad gjorde du i hennes ålder?)

*

*

"Sluta nu, du skyller ju allt på din diagnos (med ett skratt)" (Jag skyller inte, jag är glad över att jag äntligen hittat förklaringar till många av mina mer eller mindre konstiga egenskaper. Eftersom du säger att du är min vän trodde jag att du var intresserad).

*

*

"Allt man vill göra det kan man, ALLA i Sverige har samma förutsättningar" (Jo det kan man tro. En tjej i Rinkeby med ensamstående mamma och fem syskon har precis samma utgångsläge som Erik på Lidingö vars mamma är läkare och pappa är politiker med kontaktnät över hela Sverige. Jajamensan!).

*

*
Utan att ha varit i en annan människas skor kan du bara spekulera, bara tänka dig in i situationen, med varierande resultat. Men du vet inte.

För sjutton, var lite ödmjuk!

Du blir inte bättre för att du försöker klättra på dina medmänniskor, tvärtom faktiskt! Hjälp dom, och du hjälper dig själv!

Visst, ibland behöver man boosta sig själv lite och brer på för mycket, men vissa gör det igen och igen...

Efexor

Jag är uppe i full dos efexor nu igen. Eftersom jag ökat litiumet så blev jag väl "låg", tappade liksom drivet så jag är uppe i två tabletter nu igen, som jag var innan och det känns bättre.

Nu är det viktigt för mig att jag stoppar innan/om jag skulle gå upp för högt. Börjar jag skriva om krogsvängar titt som tätt och en massa projekt så får ni hojta till :-D

Världens bästa

Vi skjuter på det. Han har mått förhållandevis bra ett tag nu.

Men på måndag måste han till veterinären, hans öra är väldigt geggigt så förmodligen har trumhinnan brustit igen.

Och så har han fullt med sår under hakan och något på huvudet, dom kliar och jag har försökt sätta bandage över, men han kliar så hårt så han kommer åt ändå.

Han är inte riktigt sig själv, han är antingen ganska speedad, springer runt och liksom letar, efter vad vet vi inte. Eller så sover han. Jag älskar honom han har varit en sån stor lycka och trygghet för mig genom åren, men jag känner att det är dags.

Dags innan han blir helt olik den Helge vi älskar och är vana vid.

Acceptera

När jag vaknar, kommer ut i matrummet så ser jag och blir påmind om tusen saker jag måste ta tag i. Sakerna trillar över mig och jag känner att jag liksom drunknar i måsten. Stressen slår till och adrenalinet börjar pumpa.

Nu vet jag (nästan alltid) att det blir bättre efter medicinerna har börjat verka.

Utan medicinen så kan jag inte sortera måsten. Att torka av spisen, slipa dörrar, putsa fönster, betala räkningar, slå ut en vägg och sätta in en balkongdörr, banta och ringa gamla kompisar kommer i en hel hög och jag vet inte var jag ska börja.
Utan medicin så småbörjar jag på allt samtidigt och inget blir klart, eller så sätter jag mig bara ner och tuggar bort stressen.

Det är bättre nu. Mycket bättre. Men nu efter snart två år med medicin så måste jag nog inse att det aldrig kommer att bli lätt.

Acceptera
Förlåta
Älska

Min älskade hund

Faan. Jag vill inte leka gud. Jag vill inte bestämma om han ska leva eller dö. Jag är så ledsen, så djävla ledsen. (Förlåt, orden räcker inte utan svordomar).

Cuschings syndrom och nedsatt funktion på njurarna.

Han lider inte, inte av smärta i alla fall. Men hur kul kan det vara att alltid vara törstig, kissnödig, super hungrig, trött, muskelsvag, svullen och allmänt förvirrad? Samtidigt har han små sår som inte läker och som kliar, han tappar päls och är inte riktigt sig lik.

Det finns medicin, för en trettio kilos hund skulle den gå på nästan sex tusen kronor i månaden och sen provtagning på det.

Det är inte möjligt för oss. Inte en chans.

Dessutom är medicinen så giftig så att man måste ha handskar när man ger honom den, och verkligen se till att man får upp allt bajs och eventuella spyor så att ingen av misstag får i sig något.

Så han måste väl få gå.

Men när?

Hur faan ska vi kunna åka iväg med den här underbara killen och aldrig få träffa honom igen?

Sommar och värme!

Det har varit några underbara sommarveckor nu. Underbara ljumna kvällar, och riktigt heta dagar.

Hettan är inte riktigt min grej, men solen! Jag älskar när det är soligt och ordentligt ljus. Jag riktigt känner hur batteriet i mig laddas!

Jag har varit med Mamma, Sonen och hans kompis till Göteborg. Vilken underbar stad!

Sonen och hans kompis har varit på metalfestival "Metaltown" två dagar och jag och mamma har hasat runt och shoppat och ätit mat.

Tyvärr fick mamma jätteont i ett knä så hon kunde nästan inte gå alls, och själv är det inte lika roligt!

Sen tycker jag att jag har fått lite mer energi, jag har fixat en del i huset som jag tänkt göra länge, skönt. Det är solen som ger mig ork!

Nedtrappningen av Efexorn gick inte så bra däremot.

När jag hade varit helt utan ett dygn ungefär så började jag må skit. Superdeppig, ångest, tårar hela tiden och den där hemska känslan av att inte vara omtyckt av någon i hela världen. Jag vill inte träffa folk och jag känner mig obekväm. Och ensam, så ont, ensam i ett liv fullt med människor...

Så jag började äta en tablett igen Nu måste jag lyckas ta mig upp tidigt så jag hinner ringa Affektiva och prata med dom om hur jag ska göra.

Trött och irriterad

Livet gnisslar.

Mitt ansikte känns stelt och irritationen bubblar under ytan.
Har Concertan slutat fungera?

Nu är det som det alltid har varit, jag tänker elaka tankar om folk (läs, familjen) och saker, men jag säger inget. Jag drar och sliter, saker fastnar och stretar emot.

Det känns som om något pyr och snart ska börja brinna

Samtidigt vill jag inget. Jag orkar inget. Jag vill sova och vara i fred. Och försöker någon få igång mig så blir jag arg! Låt mig vaaaaaa!!!!

Jag känner mig missförståd och illa behandlad. Människor säger elaka sårande saker till mig och jag förstår inte varför. Tårar ligger på lur mest hela tiden. Dom förstår mig inte! Hör dom inte vad jag säger, eller är det jag som inte kan göra mig förstådd?

Men, jag tror inte att jag är deprimerad.

Bara typ avstängd och full gas samtidigt....Mixad??

Idag var första dagen utan Efexor. Det kan ju påverka, jag ska vänta över helgen och se, mår jag lika dant då så måste jag ringa.

Undrar hur stor dos Concerta man kan äta egentligen? Det känns ju som om effekten har avtagit, kan den göra det? Kan det bli så att man behöver mer och mer för att få effekt? Usch, det känns ju verkligen inte bra i så fall.

Just ja, jag har sovit dåligt ett par nätter och bara ätit skitmat, det är inte bra när man är bipolär. Det borde jag komma ihåg. Men hur ska det gå till, jag kommer ju knappt ihåg vad jag heter.

En bättre morgondag kanske kan stabilisera upp mig, man kan ju hoppas i alla fall.

Livet

Jag orkar inte skriva, orkar inte tänka och jag orkar inte ta itu med något.

Kanske är det fel det här att trappa ner Efexorn som ska vara antidepressiv, nu får jag tårar i ögonen av Animal Rescue igen...Alltså, det är klart att man ska kunna känna ledsamhet och bli upprörd när djur behandlas illa. Men den här ledsamheten håller liksom i sig.

Jaja, det kanske är övergående, idag tog jag den sista tabletten så vi får se hur jag mår i morgon när systemet ska klara sig utan.

Det är Aros Festival (eller vad den heter i år) och Mannen jobbar archlet av sig. Ibland känns det som om han är den enda som jobbar på den där firman där han är anställd. Men han är för feg för att säga till och för feg för att se till att han får ordentligt betalt.

Så djävla irriterande, det är aldrig "läge" tydligen...

Jaa, jag är tjurig, livet är inte så där underbart när jag inte är hypo, saknar det.

Sol

Det är så skönt när solen kommer, jag får energi och lust och allt är lättare.

Livet är lättare när det är ljust. Egentligen borde man emigrera, klart man skulle ha sina problem i ett soligt land också men jag tror att dom vardagliga svackorna skulle vara färre.

Bättre nu

Jag har lyckats ge fan i att trycka i mig tröstmat. Så skönt! Har haft lite tankar åt det hållet men inte fallit.

BRA!

Återfall

Igår gjorde vi inget. Sonen stannade hos sin pappa så det blev bara Mannen och jag hemma.

Vi lagade en liten midsommarmiddag, lax, köttbullar, prinskorv, färskpotatis, omelett med stuvade kantareller, oliver, syltlök och lite andra grönsaker. Vi skålade i var sitt glas cider och sen hamnade vi som vanligt i tv soffan. Mannen somnade.

Sen började jag.

Äta, och tugga, och äta. Fort, mycket och så in i helvete fördjävligt ångestfyllt. Jag kunde inte sluta.

Idag mår jag skit.

Om det bara var idag så kan jag ta det. Men jag är rädd för att jag är inne i det nu igen.

Varför?

Det måste ju ha något med nedtrappningen av Efexor att göra, eller? Jag måste ringa på måndag. Kanske förklarade jag inte bra nog för läkaren, kanske förstod hon inte att jag är för långt ner nu, kanske tänkte hon bara på att stoppa mig från att gå för högt igen....

Ledsen, så ledsen, varför gör jag så här mot min kropp och mot min själ?

Jag läste

" I vilket sammanhang jag än är så känner jag mig utanför"

Och det stämmer så bra på mig.

Jag känner mig oftast utanför och ofta övergiven.

Ju fler människor desto mer ensam.

Jag står utanför och längtar in.

Samtidigt så vill jag inte vara med, jag vill vara ifred!

Fy fan vad allt är trassligt och tudelat. Inte konstigt att jag ibland har undrat om jag varit schizofren genom åren.

Speciellt som när hypomanin sätter in för då är jag en annan sorts person som självklart hamnar i centrum och är den som människor dras till.

Jag känner mig inte ensam för en sekund, allt går min väg och självförtroendet är på topp.

Så det är det inte heller konstigt att jag sett den "hypomana jag" som den "rätta" eftersom jag inte känner mig utanför eller övergiven alls då utan mår skitbra (fast det blir ju skit tillslut där också!)

Jag förstår att vänner känner sig avsnoppade när jag plötsligt tröttnar och drar mig tillbaka och inte har lust att prata eller umgås överhuvudtaget.

Jag förstår, men jag vet inte vad jag ska göra åt det.

Jag kan inte vara social när jag inte kan...det finns inga sätt jag kan låtsas fullt ut, för det syns på mig. Jag blir en iaktagare, inte en deltagare.

Mediciner

Jag håller på och trappar ner Efexor.

Från början var jag lite nervös för jag har läst att om man har otur så ska det ska vara likvärdigt med att trappa ned från typ heroin eller kokain eller någon drog.

Det verkar jag inte ha, men nu, tredje dagen med halv dos kommer en del konstiga fenomen.

Det blixtrar i huvudet på något konstigt sätt, jag är yr, världen försvinner liksom snabbt, det känns för en sekund som om jag ska ramla. Och jag är såå trött. Men blir det inte värre än det här så är det ju ok.

Jag börjar bli luttrad nu, efter två år som försökskanin!

Röra

Om jag läser tillbaka i min blogg så ser jag tydligt att det svänger av bara den. Antingen eller.

Antingen ÄÄÄLSKAR jag min man, eller och så så är jag på väg att flytta. Antingen så vill jag sitta hemma ensam, ostörd, ifred, eller också så partar jag, shoppar, skrattar och älskar livet!!

Jag vill försöka hitta något slags mönster, se om dom olika varianterna hänger i hop i perioder eller om dom rumlar runt lite hur som. Jag tror att alla vi som har blivit diagnostiserade som vuxna vill få något slags ordning i röran, hitta mönster och förklaringar.

Jag ska nog, med bloggens hjälp försöka se om det finns en struktur.

Inte konstigt

Det är inte konstigt att det blir underligt mellan oss.

När jag är "upp" så är jag inte ett dugg svartsjuk, jag vänder mig liksom mer utåt och vill ha nya intryck träffa nya personer och är inte så intresserad av att umgås bara vi eller med andra par. Det är alldeles för tråkigt och långsamt.
Han däremot, reagerar på att jag vänder mig bort från honom och blir osäker och svartsjuk.

Sen vänder det, jag blir inåtvänd, behövande och får en klump i magen när han väljer någon annan än mig att prata/umgås med. Jag har inte behov av någon annan än honom och min familj.
Då blir han säker och jag osäker!

Men den ganska långa perioden vi har haft mellan kanske december och och maj, när jag har varit var jag tror, normal, har det varit en bättre balans mellan oss.
Så det KAN fungera bra, och jag hoppas på mer sånt i framtiden!

Idag ringde min läkare. Jag ska dra ned en medicin och öka en annan, vi får väl se om det fungerar...Det är ju ett riktigt pusslande för att få till den rätta doseringen.

Jaha

Kryssning med Birka Paradise.

Tjugo partysugna människor och så jag...

Det går liksom inte, jag kan inte släppa loss och parta, jag sitter och iakttar, har visserligen trevligt men tycker att fulla människor blir jobbiga, konstiga och på mig biter inte alkoholen. Jag blir mest trött och ännu mer vid sidan av.

Jaja, suck...

Någonstans mitt i mellan, kunde ju vara skönt. Ska jag aldrig komma dit? Jag börjar misströsta...

Dr Ella och Mrs Tråk

Jag förstår att mina vänner inte kan hänga med. I minst en månad har jag varit kvick, glad och med på allt.

Nu vill jag inget. Jag skrattar inte lika glatt och högljutt, möjligen ler jag. Jag har färre ord att dela med mig av, jag är inte lika nyfiken, öppen eller social.

Från att ha kunnat småprata med Kungen orkar jag inte ens småprata med Mannen.

Det är en sån rejäl skillnad, som två olika personer!

Nu har jag försökt komma fram till sjuksköterskemottagningen i 70 minuter utan att ens komma till att få stå i kö, men nu har jag köplats nr ett! Tjoho!

Slut på bensin

Nu står jag nästan still. All energi är slut. Jag är så trött, en trötthet som inte kan sovas bort.

Nu vill jag inte träffa folk. Jag känner nästan motvilja mot att umgås, orkar inte hålla masken. Men, jag har ju bokat in saker. I kväll är det födelsedagskalas, i morgon är det avslutning och till helgen Ålandskryssning.

Och jag är inte alls sugen.

Men, som alltid så skärper jag ihop mig, håller masken och låtsas att allt är ok.

Ja just, Bipolär var det...

Jag har en förmåga att förtränga att jag inte bara har Adhd, utan att jag även är Bipolär.

Att vara Bipolär betyder att man har större svängningar i humöret än "vanliga människor".

Jag går djupare och lättare ner i en depression och jag kan bli alldeles för glad och uppskruvad så att jag lever livet som om det inte fanns några problem eller måsten. Ofta så tycker jag även att vanliga regler inte gäller för mig själv.

Jag sover mindre, flörtar mer, gör av med mer pengar och hoppar över den vanliga vardagen.

(Om det vill sig riktigt illa så kan man bli manisk, men jag är "bara" hypoman, vilket oftast kan kännas positivt för den som drabbas och omgivningen, i alla fall till en början).

Tyvärr så märker inte jag själv när jag går in i en uppåtperiod, jag mår mest bra. Jag är glad, social, utåtriktad och tycker att livet äntligen funkar som det ska.

Men, jag är även lätt uttråkad, jag vill inte sitta hemma med mannen eller umgås i stilla middagar.

Jag vill ut på krogen, träffa människor, flörta, dricka sprit och dansa.

Jag har mindre sömnbehov, skjuter vardagens problem på framtiden med tanken att "det fixar sig sen". Jag gör också av med mer pengar än jag har råd med, impuls-shoppar det ena och det andra, bjuder frikostigt, ger bort saker mm.

Förmodligen så sårar jag även folk på vägen, jag "leker" med män, lockar utan att ha för avsikt att svika min man. Jag har dålig känsla för andra människor och är mer egoistisk än vanligt.

Säkert finns det en hel del fler symptom i dom här perioderna, men det är en helt ny tanke för mig att dom här sakerna hör till min "sjukdom". Men samtidigt är det skönt för jag är inte stolt över den människa jag kan vara när allt rullar på i 110 knyck.

Sen tillslut vänder det, en enorm trötthet kommer, jag kan sova hur mycket som helst. Alltså sova tio timmar gå upp och kissa och sova tio till.

Har jag tur så stannar det där, jag kan sova mig tillbaka till normalläge.

Har jag otur så fortsätter jag ner i underjorden, till ett annat helvete.

Nu är jag trött, nollställd och får skörda dom ruttna frukterna av min senaste månads hypomani.

Kan man gå på vatten?

Energinivån sjönk i nivå med skoskaften när jag vaknade i morse och såg vädret. Inget känns riktigt kul.
Trött på min man, ja visst, men precis lika trött på mig själv.

Vill bara ha roligt, festa, bekymmerslöst och halvberusad. Det är ett sånt konstigt liv jag lever nu. Jag mår ju förhållandevis bra, bara jag slipper vissa saker.
Läkare och Försäkringskassan vill att jag ska vänta med att börja jobba, vänta på vadå?
Äh, jag har ju sagt att jag ska låta dom bestämma, och då ska jag väl det också!
Det är ju skönt att vara ledig över sommaren, men ledig ensam och utan pengar är ju sådär kul...

Jag ska inte göra något förhastat! Jag ska inte göra något förhastat! Jag ska inte göra något förhastat! Jag ska inte göra något förhastat! Jag ska inte...