Jag är inte speciellt kvinnlig. Ofta känner jag mig obekväm i situationer när andra kvinnor uppför sig "typiskt" kvinnligt. Är jag med kvinnor jag känner är jag oftast den som tar den "manliga" rollen. Är jag med okända så spelar jag oftast med.
Jag kan "allt" eller också kan jag lära mig. Jag har oootroligt svårt för kvinnor som står och piper och ropar på assistans av en man, vilken man som helst. Det retar gallfeber på mig. Visst, vissa saker är man för svag för, då behöver man någon stark, inte nödvändigtvis en man, det kanske kan gå med två personer vilket kön som helst.
Jag gillar att ta i, svettas, jobba, bli smutsig. Kroppsarbete passar mig (säger akademikern, haha).
Samtidigt är jag väldigt heterosexuell. Hittills har jag inte träffat en enda tjej jag velat älska med. (Men många män!!).
Att jag funderar på det här är för att jag ser på ett avsnitt av Fab Five (tror jag det heter) där en tidigare tjej är på väg att bli man.
Men jag har aldrig önskat mig snopp eller önskat bli av med muffen. Jag har väl bara velat vara den jag är, kvinna eller inte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
OJ!
Det där inlägget kunde jag ha skrivit. Jag håller med dig i allt!
Känn dig inte ensam. Det finns fler heterosexuella kvinnor som är som du. Som "vägrar" passa in i någon typisk kvinno-mall. Tacka vet jag individualism! :-)
Skicka en kommentar