Bäst och Sämst 2008

Utan inbördes rangordning...

Dåligt:

* Sjukskriven
Det är förstås skönt att det finns möjlighet att ta en paus från livet och helt fokusera på att bli så frisk och så välfungerande det går. Men samtidigt så är det helt emot min person att inte jobba och "göra rätt" för mig. Jag har jobbat mycket med tankar på att jag skolkar, smiter och är svag. Men nu har jag accepterat. (nästan ;-)).

* Söstra Mi
Ännu en familj som inte håller. Ännu ett "misslyckande" med att skaffa sig en hel trygg familj, en trygghet som hon så väl förtjänar. Men han förtjänade inte henne.
Men, när hon slutar leta, då står han där. Han som vågar, han som satsar! Bara hon törs vänta. Love!

*Kroppen
Från att ha tränat ett par gånger i veckan, cyklat, jobbat med kroppen hårt fyra timmar varje dag till att sitta två år i soffan har verkligen förstört min kropp.
Tio kilo fett, ingen kondition, dålig hållning och en allmän känsla av att kroppen inte styrs av mig.
Skitjobbigt. Jag har aldrig varit liten, alltid haft rätt hög vikt i förhållande till längd, men varit fast och plattmagad. Den här vetedegskroppen är inte min. Min envisa hälsporre eller vad det är hindrar mig från mycket. (Har mailat och krävt remiss hos ortoped, får se hur det går, läkaren har vägrat tidigare och föreslagit en massa annat).

*Stor Vovven
Väldigt nedsatt njurfunktion 10-15% kvar, matförbud, och rymningar. Livet med min underbara H är inte som tidigare. Jag lider med honom som inte ens får en smakbit av julskinkan. Synd att hundar inte blir äldre. Jobbigt att veta att han bara har ett par år kvar.

*Mannen
Att han fortfarande kör slut på sig själv för en firma som inte uppskattar honom. Att han bara tog en vecka semester -08, att han inte värdesätter tiden med oss mer, att jag absolut inte kan förstå honom eller få honom att berätta varför.

*Biverkningar
Dom två första timmarna efter jag tagit medicinerna är jag darrig, illamående, flåsig och svag. Min syn är väldigt förändrad, jag ser dåligt när det är mörkt. Ämnesomsättningen förändras och gör inte direkt att viktproblemet blir bättre.
Och sen är det dessa ständiga passningar, komma ihåg att ta med medicin, äta medicin och hämta mer på Apoteket. Och så gillar jag generellt inte piller, brukade inte äta mer än ett par alvedon då och då tidigare.

*Väninnan
Min närmaste väninna har inte riktigt tagit mina diagnoser som jag skulle önska. Men jag börjar acceptera det också eftersom hon kör samma taktik med allt som är jobbigt i livet "Strutstekniken", det man inte pratar om finns inte. Men besviken är jag.

Bra:

*Sonen
Sonen har mått bättre än någonsin. Han har ordning på sina mediciner, hans humör är bra, han kan sova! Skolan har för första gången i hans liv börjat fungera! Han är snygg! Har bra kompisar och är snäll och omtänksam!

*Huset
Att vi köpte vårt hus! Att vi vågade flytta till ett litet område utanför stan som vi inte visste något om! Jag älskar det här stället! Speciellt det stora öppna matrummet och tomten.

*Mannen
Ett helt år utan större drama! Helt otroligt. Tryggt. Glädje och samhörighet! Käärlek! Konstiga egenskaper/beteenden finns förstås kvar, men jag kan acceptera och behöver inte hela tiden försöka ändra eller försöka få förklaringar. Jag har kunnat ta hela paketet på gott och ont.

*Syster
Vi har kommit varandra närmare. Våra diagnoser gör att vi förstår varandra bättre och kan stödja och peppa. Jag tror att vi har större förståelse för våra mindre roliga egenskaper, vi förstår varför. Kanske inte gillar, men accepterar.
Jag känner att jag inte bara har en "Lillasyster" jag måste ta hand om utan en vän som även finns för mig!

*Mamma och faktiskt Pappa
Min mamma är underbar, hon skulle göra precis allt för oss barn och barnbarn. Vi är väldigt olika och förstår inte alltid varandra och det orsakar konflikter. Men när det gäller, då finns hon där alltid!
Pappa som är en typisk adhd person, fast odiagnostiserad, har tagit diagnoserna bra, han frågar och bryr sig så mycket han kan. Vi är inte nära, men han finns om han behövs.

Ja, så ungefär...