Reda ut oredan

Förr (fm=före medicinerna)

Så längtade jag efter glada sammankomster i mitt stora kök. Jag tänkte att bara jag fick ett sådant kök så skulle det bli av. Men när det kom till verklighet så stod jag inte ut med det höga ljudet, stimmet och alla människor. Så det stora köket stod oftast tomt och vi åt framför TVn. Men jag längtade fortfarande.

Jag ville ha en stor familj med många barn och hundar. Men när jag fick mitt första barn så hade jag väldigt jobbigt att orka med livet och när sonen fick sin diagnos när han var åtta så hade liksom tåget gått. Men jag längtar fortfarande ibland.

Jag har alltid velat resa, men alltid haft ångest när jag har varit borta och längtat hem så fort jag inte varit på resande fot (längre än en vecka eller två). Jag gillade själva resandet, inte att vara borta.
Men jag har rest mycket för jag har längtat samtidigt som jag inte har orkat.

Jag ville omväxlande bo centralt, vara medveten, trendig och mån om hur jag såg ut eller bo på landet och gå i sunkiga gummistövlar och leva i harmoni med naturen och djuren.

Jag har alltid blivit uttråkad av för lite utmaning men inte klarat av stress, press och krav.

Jag har alltid längtat efter vänner men inte riktigt fått till det, Jag förstår inte alltid dom sociala koderna och verkar därför både stram och ointresserad. Jag visste det men kunde inte göra det rätt.
Men när jag var hypo och gärna lite full var jag hur go, glad och social som helst. Då gick det av bara farten att skaffa vänner. Men samtidigt har jag alltid haft ett stort behov av ensamhet i långa perioder och då orkade jag inte med alla nya vänner.

Jag har alltid hatat eller älskat mina män. Intensivt. Ingen vardag.
Jag har varit blossande svartsjuk eller kallt nonchalant.

Jag hade bra självförtroende eller inget självförtroende alls vilket gör mig rätt svår att förstå tror jag.
Jag har i alla fall haft jobbigt med det.
Jag var stark, dominant och säker på mig själv eller bara en liten darrande fläck utan värde. Aldrig något mitt emellan men ibland bägge samtidigt.

Vad jag menar är att nästan alla situationer i mitt liv har varit tudelade. Vita eller svarta, av eller på. Jag har gått från den ena ytterligheten till den andra.

Men nu då?

Vem är jag?

Är jag en social utåtriktad kvinna med säker smak som tar för sig?
Eller jag en osäker kvinna som drar sig undan för sig själv för att inte bli sårad av det hårda livet?

Eller är jag en blandning nu?

Det är så svårt att veta, jag har aldrig varit en"lagom" blandning av alla sidor.

Och det skrämmer att inte veta vem jag är. Tänk om jag bara är dom värsta sidorna kvar, att alla roliga, starka hyposidor försvunnit.

Just nu känns det bara som ett vakuum. Det enda sättet för att få veta är nog att ge sig ut i livet och se hur det går. Här i soffan lär jag ju inte få veta. Jag får liksom börja om och prova mig fram för att se vilken sorts liv som passar mig.

Oroar mig mest för jobbet, att berätta, att inte få förståelse, att behöva försvara mig ("Men du ser väl inte sjuk ut, du har ju alltid varit så glad...säker...energisk....rolig" osv. "Och alla har väl lite upp och nedgångar i hur vi mår, det är livet inte en sjukdom"...osv. "Om man tänkte så där så skulle vi alla ha adhd/bipolär sjukdom, för så där är jag också" (deppig när killen gör slut...)).

Och för att dom ska behandla mig annorlunda, som en sjukling.

Och för att jag inte ska orka med jobbet och behöva bli sjukskriven igen.

Och för...

Och för...


Suck

JAG ÄR SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ TRÖTT PÅ MIG