pissdag

Ni får ursäkta men den här dagen har varit skit.

Hela jag har varit seg och darrig, ledsen, nervös och så otroligt sötsugen.

Oroar mig för framtiden, för livet, för vem jag är egentligen.
Förr visste jag. Jag var en när jag var deprimerad och en annan när jag var hypo. Då var det liksom bara två att hålla reda på.
Nu är jag liksom bara vagt orolig, jag kan inte definiera om jag är deppig eller hypo, det känns bara skit, fast inte ledset skit utan bara ren skit...

Börjar ifrågasätta medicinen, ifrågasätta om jag kan komma tillbaka till mitt gamla jobb, ifrågasätta mitt förhållande, ifrågasätta mina vänner. Hjärnan jobbar så att öronen är heta!
Men inte kommer jag fram till något.
Medicinerna gör ju så att mitt minne är väldigt dåligt, det kopplar liksom inte som förr.
Jobbigt när man som jag alltid har gillat att diskutera och argumentera.

Och jo C, man borde vara nöjd och glad, man borde tacka gudarna för att man har allt man har och att man bor där man bor.
Jag vet. Men det går inte. Och det ger mig också ångest, och har alltid gjort.
Jag vet inte hur många gånger genom åren jag har frågat mig själv VARFÖR jag inte kan vara nöjd, tänkt att jag är bortskämd, ego och bara vill ha mer och mer.
Jag vet ju att jag har det mesta och att jag borde må bra. Men det gör jag inte.
Och nu, att jag inte mår så speciellt bra nu heller med hela kroppen full i piller det gör mig förtvivlad!