Man måste vara utrustad med ett enormt tålamod när man är beroende av vården. Ingen vet vad den andre gör, allt måste man ta tag i själv, inget som dom säger ska fungera fungerar.
Jag började äta en medicin för tre veckor sen. Jag gjorde en mätning, nivån var inte tillräckligt hög.
Sen har jag inte hört något mer. Ringde sköterskan, jo då, någon skulle höra av sig till mig och prata om dosökning, det var bara att ta det lugnt, jag skulle inte behöva hålla redo på något av det här själv.
Till saken hör ju att jag behöver medicinen! Annars skulle jag ju inte äta den.
I den här låga nivån i min kropp gör den ingen som helst verkan.
Så veckorna går. Och går...Och jag blir inte bättre, istället så tappar jag allt liv utanför min lägenhet.
Tur att jag har min familj, dom kan jag vara mig själv inför och jag behöver inte visa upp den starka, energiska kvinna jag brukar visa upp.
Jag orkar inte spela mer.
Jag vill få hjälp, jag vill hitta en stabilitet, en tilltro, ett lugn.
Jag kan inte gå tillbaka till mitt vanliga liv, jag har sprungit så länge, så nu när jag stannat har jag inte ork att fortsätta.
Nej, jag vill ha den hjälp jag har rätt att få, den hjälp som jag har betalat skatt i tjugofyra år för.
Även en av dom andra medicinerna jag äter är jag tveksam inför, det finns alternativ som enligt andra är både mer effektiva och ger mindre biverkningar.
Varför äter inte jag den?
Av vilken anledning valde den första läkaren den medicin jag äter istället för den som verkar bättre?
Och jag har ingen att prata med.
Idiot doktorn (som jag skrivit om tidigare) är fortfarande min behandlande läkare och jag skulle hellre gå till Djävulen för hjälp än att gå till den elaka psykopaten.
Jag började äta en medicin för tre veckor sen. Jag gjorde en mätning, nivån var inte tillräckligt hög.
Sen har jag inte hört något mer. Ringde sköterskan, jo då, någon skulle höra av sig till mig och prata om dosökning, det var bara att ta det lugnt, jag skulle inte behöva hålla redo på något av det här själv.
Till saken hör ju att jag behöver medicinen! Annars skulle jag ju inte äta den.
I den här låga nivån i min kropp gör den ingen som helst verkan.
Så veckorna går. Och går...Och jag blir inte bättre, istället så tappar jag allt liv utanför min lägenhet.
Tur att jag har min familj, dom kan jag vara mig själv inför och jag behöver inte visa upp den starka, energiska kvinna jag brukar visa upp.
Jag orkar inte spela mer.
Jag vill få hjälp, jag vill hitta en stabilitet, en tilltro, ett lugn.
Jag kan inte gå tillbaka till mitt vanliga liv, jag har sprungit så länge, så nu när jag stannat har jag inte ork att fortsätta.
Nej, jag vill ha den hjälp jag har rätt att få, den hjälp som jag har betalat skatt i tjugofyra år för.
Även en av dom andra medicinerna jag äter är jag tveksam inför, det finns alternativ som enligt andra är både mer effektiva och ger mindre biverkningar.
Varför äter inte jag den?
Av vilken anledning valde den första läkaren den medicin jag äter istället för den som verkar bättre?
Och jag har ingen att prata med.
Idiot doktorn (som jag skrivit om tidigare) är fortfarande min behandlande läkare och jag skulle hellre gå till Djävulen för hjälp än att gå till den elaka psykopaten.
*
Så,
här dinglar jag
Avgrunden är nedanför
stadiga marken där uppe
här dinglar jag
*
3 kommentarer:
Det är som dom säger; man måste vara jäkligt frisk för att klara av att vara sjuk med den psykvården vi har idag. Hoppas du får öka medicinen!
Gumman!! Skickar massor av kärlek och massor av kramar till dig! Vi pratar sen när inte männen är med! PUSS!
Ja, det är som khali säger; för att orka vara sjuk måste man vara frisk. En kollega till mig tampas med samma problem, hon får inget gehör gällande medicineringen och det är katastrof. Hon får mer och mer värk för varje dag som går.
Jag kan inte sätta mig in i hur tufft detta måste vara. Men det jag kan göra är att skicka en styrkekram i allafall... Hoppas att allt blir bättre snart...
Sköt om dig H!!!
Stor kram, C.
Skicka en kommentar