På darriga ben

Idag är första dagen jag är ute och rör på mig efter tre dagars magsjuka. Det gurglar i magen, jag är hungrig som en varg men vet inte vad jag törs äta.

Alla hjärtans dag i går.

Röda tulpaner och hjärtchoklad av Mannen.
Egentligen så tycker jag att det bara är en kommersiell (skit, varför fungerar inte stavningsfunktionen?! Stavar som en kratta) helg, skapad av handlarna för att sno oss på våra pengar.
Samtidigt så skulle jag bli ledsen om jag inte blev uppmärksammad alls. Hmm, vad säger det om mig?
Jaja, jag är ju gift med världens minst romantiske man, så jag får vara glad för dom få och små kärleksbevis han ger ;-) (Som tur var är inte jag heller speciellt romantiskt lagd, annars skulle det nog vara jobbigt).

Det stör mig att han har tappat bort sina vigselringar (säger han iaf, tveksam att han har letat ordentligt eftersom han inte ens hittar smöret i kylskåpet när det står bakom mjölken!).

Får en oro i magen när jag tänker på det. För mig betyder ringarna trygghet, löjligt kanske, men så är det. Man kan väl vara otrogen med och utan ringar tänker ni...
Men det är inte otrohet jag oroar mig för.
..Måste tänka efter vad det är som känns jobbigt...
Nä, men jag tror att det är av samma anledning som jag märker allt jag har, skor, väskor, böcker, skidor osv osv. Jag vill markera att något är mitt. En känsla av att äga, en känsla som inte är speciellt smickrande för mig.
Men jag är nog sån, och har alltid varit, jag är otroligt rädd om mina saker, gillar inte att låna ut dom till vem som helst. Jag tycker inte om att folk håller på och joxar och tar på mina saker.
Jag har någon konstig känsla av att det jag har kan försvinna om jag inte skriver mitt namn på det.
Fast jag försöker låtsas att det inte är så, påminner för mycket om en treåring för att det ska kännas bekvämt.

Annars är det bra mellan mannen och mig. Vi hade trevligt i sälen och han handlade ProViva åt mig när jag var magsjuk. Vi letar hus, men det finns otroligt få hus ute i dom områden vi vill bo i, i alla fall hus som ryms inom vår budget.
Så vi får fortsätta med våra två lägenheter, en som tjänar som mannens garderob/förråd och en som vi bor i. Och det går väl det också. Det enda jobbiga är vår 120 cm säng, det är tråångt! Nu när jag har varit dålig har han sovit på soffan, och det gillar jag inte. Vill ha honom nära. <3