Vad är det med (nästan) alla karlar som passerat fyrtio?
Dom slutar bry sig om hur dom ser ut, dom blir soffpotatisar, ofta mindre intresserade av sex, slutar träffa sina egna kompisar, ha egna intressen eller föreslå aktiviteter för familjen.
(Men blir dom singlar så rycker dom ju upp sig, så det är ju inte det att dom inte kan).
Vi kvinnor blir ju inte likadana, jo visst blir tempot kanske långsammare och ambitionsnivån med utseende och umgänge lite lägre.
Men dom flesta kvinnor jag känner håller fortfarande en viss standard, är intresserade av omvärlden och gör det bästa av det dom har.
Jag har flera trevliga skitfräscha väninnor runt 40 som inte hittar någon man. Dom enda som visar intresse är 25-30 åriga män, oftast utan barn, och dom flesta av väninnorna är ju klara på barnfronten. Och nu pratar jag om förhållanden inte om sex, för det kan ju vara trevligt med en yngre man ;-), tror jag i alla fall, höhö!
Och dom 40-åriga männen jag känner letar 25 åriga siliconbrudar och startar om med ny familjebildning.
Hur ska det fungera?
Jag har minst två väninnor som stannar kvar i sina halvdåliga förhållande för att dom känner att mannen dom har i alla fall är det bästa dom kan hitta. Fel men förståeligt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Mmm märkligt det där...kram!
Mmm märkligt det där...kram!
Det handlar sällan om kvinnan i relationen, läste jag någonstans. Utan snarare på någon slags övergångsålder. Vad vet jag, trist är det iallafall.
Att de jagar siliconbrudar är förmodligen för att de behöver bekräftelse på att de duger. Fast min gubbe är lite underlig där. Han kan erkänna att de är vackra och tilltalande, med blir ännu tröttare av tanken på att inte ha nån att kunna prata med. Det känns ju ganska tryggt.
Frkf
Ja, det finns ju undantag. Frågan är vad som händer med våra gubbar om dom skulle bli singlar?
Då kanske bimbojakten startar?
Haha!
Ella
Skicka en kommentar