Träffade väninnans föräldrar en stund, tog en kopp kaffe och pratade lite. Vilka underbara människor. Pappan har Alzheimer och är tidvis väldigt borta och säger samma saker igen och igen, men ler och plirar med hela ansiktet.
Mamman pratar och pratar, fullkomligt med i huvudet men hennes kropp är helt förstörd av reumatism och hennes ryggrad är av! så hon går i stort sett vinkelrätt med kroppen böjd.
Men dom klagar inte!
Jag undrar om Väninnan är medveten om hur bra hon haft som fått växa upp med dessa trygga människor?
Senare följde Väninnan och hennes familj hem till oss. Vi lagade mat och pratade skit och hade allmänt trevligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar