Min man och jag

Vi bråkar i stort sätt aldrig längre, något fräst ord ibland kanske.
Jag blir glad när jag tänker på honom!
Vi har kul ihop!
Vi hör i hop!

Men.

Vårt sexliv haltar.

Det skrämmer livet ur mig.

Sex är jätteviktigt för mig.

Han orkar inte. Har inget direkt behov just nu. Han är trött, så trött. Jag tror att han känner sig oattraktiv, han har också lagt på sig lite vikt och det gör ju inte honom piggare direkt.

Både han och jag tycker att det är underbart när det händer. Men det blir inte ofta av, och jag ska inte säga att jag direkt bjuder upp till dans heller. (Haha, vad är det där för gammalt uttryck? Tant Ella har talat!).

Förut gick mina känslor för honom mer upp och ner. Jag hatade honom, och jag älskade, allt med samma brinnande intensitet. Nu varmälskar jag hela tiden.
Tänk om det inte är pillerna? Tänk om det alltid ska vara så här?

Plötsligt förstår jag otrohet.
Det har jag aldrig gjort tidigare. Jag har tvärsäkert hävdat att är man otrogen så är kärleken slut eller också är det något ordentligt problem i förhållandet.
Men kärleken finns.
Men längtan efter passion finns också.

Det känns sorgligt. Jag trodde aldrig det här om oss, aldrig. Men nu är vi där.

Hjälp