Men gud vad jag skriver! :-)
Jag tänker på att vi har så fina vänner och släktingar. Glada och trevliga, alla pratar med alla, barnen umgås med varandra och har kul ihop. Det är aldrig något tjafs eller annat.
Synd bara på Mannens mamma och hans dotter, dom är inte lika sociala som resten och sitter gärna för sig själva.
Dotterdottern däremot, hon är den sötaste unge man kan tänka sig och charmar alla! (hennes pappa är från iran eller irak? (minns inte) och hon är en underbar blandning, med en halvmeter ögonfransar och mörka ögon, skitsöt och alltid glad!
Oroar mig också för lilla E. Han är en så arg liten människa, man ska inte behöva ha det så svårt i livet när man är så liten som han. Jag älskar honom men har svårt att tycka om honom, om ni förstår. Han släpper inte in någon och bemöter en nästan alltid med ilska eller spydigheter. Snutte!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
känner igen det med att inte kunna tycka om alla ungar. det är bara så det är. helt naturligt. fast det blir ju svårare när de bara är ungar. man kan alltid ändra uppfattning, de växer ju och mognar. så försöker jag tänka.
Jag som är mamma till E blir ledsen av det du skrev nu- såklart.....
För att jag vet hur han är och för att även jag möts av det där. Men inte dagligen. Men sen är det alltid så här när vi ska bort..
Mycket folk och han känner sig inte bekväm. Jag vet för jag är likadan.
Och för att jag skäms.För att folk tror att jag har en ouppfostrad unge. Men så är icke fallet....jag vet hur man gör.
När vi sen kommer hem är det en annan kille jag ser. Som inte de andra fick se.
Kramar!
Åh vad jag känner igen det ...
Sådär kan man känna även med sina egna ungar...
JAG vet att det är mänskligt att känna så och det är jag själv som får dåligt samvete eftersom de aldrig drabbas av det :P
Jag vet att du är en utmärkt mamma, det är därför som jag tycker att det är så synd att han ska ha det så jobbigt. Skönt att han kan vara glad hemma i alla fall.
Vill ju att han ska vara en glad liten kille!
Sen är han ju tyvär sån när vi är hemma hos er också.
Det är som det är, men jag vill så gärna att han ska må bra! Och att skämmas över sitt barn, det vet jag allt om! Det vet du.
Puss
Å jag var en arg unge ibland. Och en glad men allt för mycket unge ibland. Det är nästan det bästa man kan få då - att nån älskar en fast man är omöjlig att tycka om. För det känner man allt själv att man var - omöjlig, det gjorde i alla fall jag.
Det sliter i hjärtat att se ungar som livet är rått och rivigt mot. Som inte får det lena mot kinden alla ungar borde ha. Så kan det ju vara hur fina föräldrar man än har. Föräldrar kan inte vara allt i livet (sen man lämnat krypstadiet eller så). Men det kan gå bra ändå. Fast det är svårt att uthärda för alla. Att våga/orka fortsätta älska trots allt är den finaste, finaste gåvan
Skicka en kommentar