Blev sur som ättika på Mannen idag.
Vi skulle hjälpas åt att ta ned ett köksskåp och han hade sådan otroligt sur attityd. Han fräste och var allmänt otrevlig. Typiskt när han har haft en stressig dag och kommer hem och fortsätter stressa.
Jag bad honom sluta skrika åt mig (snarare skrek jag att han skulle sluta skrika:-)) annars så skulle jag gå därifrån.
Då sa han att om jag skulle skrika åt honom så kunde jag gå därifrån.
Så det gjorde jag.
Jag tog bilen och åkte till Syster och drack te ett par timmar, sen åt jag en underbar ?! kvällsmat på Mc Donald´s (därför är jag hungrig nu igen...), sen åkte jag hem.
Vi har inte berört händelsen med ett ord. Han sa hej när jag kom och lät snäll och trevlig igen och vi hjälptes åt med skåpet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
i mitt förh är det han som alltid sticker. om det blir bråk. fast... det hjälper ju.
Du gjorde rätt :) Puss syster!
Förr i tiden (före medicinerna!!) var det han som stack och jag som var kvar och grinade. Nu grinade jag INTE och jag stack. (Det var ju inget att grina över, men förut hade jag gjort det iaf). Något har förändrats...
På något vis känns det som om vårt förhållande står inför något slags vägskäl. Antingen så blir det ännu starkare, eller så rinner det ut i sanden...
Måste nog fundera lite mer på det här tror jag...
Kram
Det är precis så jag försöker behandla sonen, låt han vara tills ilskan går över för det gör den.
Det funkar EXAKT likadant på mig, låt mig vara den tiden jag blir tokförbannad, kan gå över på två minuter eller två timmar..men spring för gudsskull inte efter mig eller börja trigga igång något ytterligare.
Han fattade aldrig det(eller något annat...utan försökte köra på som vanligt fast det helt plötsligt fanns en helt nya sätt att bemöta mig på...)och nu sitter jag i min självvalda ensamhet i lägenheten.
Varenda dag är jag lycklig över att fått min diagnos och verktygen att styra upp livet och varje dag med Ritalin är underbar; all min ilska har tagit oerhört mkt energi i mitt liv.
Det där är faktiskt en bra strategi. I vanliga fall så brukar ju folk alltid råda en att inte undvika konflikter, att stanna kvar och reda ut.
Men när det slår gnistor...??? Nä, då behöver man en andningspaus. Du visste att han var stresad från arbetsdagen och han vet förmdligen hur du kan tända till på alla cylindrar.
Så...lite space gör bara gott. Att glömma ch förlåta är det viktigaste när man vet att det inte är personligheten som styr bråk eller konflikter. Det är ju den där förbannade kemin i huvudet som bestämmer.
Skicka en kommentar