Vi firade julafton hemma hos oss.
Till skillnad från andra gånger, till skillnad från alla gånger överhuvudtaget som jag haft gäster, så missades saker.
Löjromen var inte tinad, brödet låg kvar i frysen, jag glömde att göra omelett och svampen till stuvningen låg också kvar i frysen. När gästerna kom sprang jag kring med drypande vått hår och dukade bordet och ställde undan skurmoppen.
Vad har hänt? Skulle inte jag bli mer fokuserad och strukturerad av medicinen???
Jag är gladare, mer avslappad, njuter mer av gäster/fest osv. Men är helt virrig.
Förut har jag haft allt klart och uträknat, allt har varit i tid, dukat har jag gjort kvällen innan, jag har varit som en general som har domderat och pekat med hela handen.
Mycket av dom här sakerna, att jag alltid varit så noga, ordningsam, "duktig" har gjort att jag aldrig trott att jag haft adhd, och inga som känner mig har heller trott det.
Kanske har jag inte adhd. Kanske är jag en lögn, en person som låtsas vara duktig, sliter för att vara bra, fast egentligen är det bara en fasad. En fasad som är djävligt jobbig att hålla sprickfri.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jepp. Kanske är vi bara sjåpiga regelmaniker du och jag...
Eller så är det ett slags välfungerande: att bli sin egen vakt, pådrivare. Men tillslut orkar man inte - eller tillslut inser man att man faktiskt inte vill leva så hårt uppskruvad, inknycklad i skinnet som man ska "hålla sig i".
Jag har väl aldrig lyckats med det perfekta - skrynkelfria. Men väckt allmän beundran för att jag åstadkommit så mycket - och ändå haft det nästan fläckfritt på alla plan. "Herre Gud - med det jobbet, barna så tätt och så bakar hon allt bröd själv. Klart att hon inte hinner dammsuga varje dag".
Men en vacker dag sa min inre pådrivare upp sig - eller fick sparken?. Jag är inte säkert om det hängde ihop med tabletterna annt än sekundärt. När jag fick lite mer utrymme att tänka efter ledsnade jag på att fortsätta som förut, ständigt piskande mig själv frammåt. Varför??
Det går trögt, så trögt. Jag tycker jag får så lite gjort. Framförallt för att jag inte kommer mig för att börja i tid. Men någonstans blinkar en liten lampa att det är en fas. Att jag måste få kompensera alla gånger jag lyckats tvinga mig framåt. Stämmer det?? Inte vet jag. Men jag har iaf kommit till stadiet då jag inte nödvändigtvis känner att jag inte känner igen mig själv. Den jag är van vid, hon kanske inte är jag? Den här segare, men oftast mer tillfreds människan. Hon kanske är jag egentligen... Ja det var bara en tanke. God Jul!
Tack mammamumrik. Jag funderade i lika banor, men det är så motsägelsefullt allt. Jag vill liksom katalogisera mig, sätta lappar, etiketter. Ordning och reda. Funderar om jag kanske har lite Aspergerdrag också, jag vill gärna ha rutiner...Äh, jag orkar inte tänka mer! God fortsättning!
Ella
Jag har gått genom livet med att försöka klara av alla kraven, alla yttre regler och så ska det va...
På bekostnad på min kropp som är helt ihopsnörpt av all stress som det har blivit...
Jag är så himla slarvig nu. Jag får inget gjort. Jag är rent av helt värdelös. Bara för att jag slog bakut när jag fick min diagnos och nu vägrar utsätta mig för alla kraven som jag inte klarar av utan att stressa ihjäl mig och få värk.
Jag mår ju bättre utan all extrem muskelvärk och min migränhuvudvärk men som sagt...det går inte särskilt bra runt omkring mig när jag inte jagar mig med piskan för att försöka vara som alla andra...
För jag är inte som alla andra och tänker inte tvinga mig att försöka likna dom heller.
Jag ska säkert flytta snart igen så alla kartonger kan väl stå där dom står och visst kan man äta middag kl 21 och det är väl inte hela världen att tvätta 3 veckors tvätt på engång och sen sortera den efter några månader...jag har ju inte migrän varje dag jag vaknar längre...
Skicka en kommentar