Jag trodde att jag inte kunde grina längre, att litiumet trubbat av mig.
Det har det inte. Skönt.
Det är inte så att jag stortjuter eller så, men tex när det är sorgligt på tv, eller när sonen ger mig en kram helt utan anledning då tåras mina ögon.
Utan ordentligt med adhd-medicin är jag alltså "inkontinent" i tårkanalerna igen, som jag varit i hela mitt tidigare liv.
PMS dags är det också, ser jag nu. Det förklarar ju ett och annat om hur jag mår.
PMSen har varit betydligt lindrigare senaste månaderna än innan medicinerna.
Nu gäller det att vara snäll mot mig själv. Skita i alla krav. Gå med hundarna, andas. Inte försöka banta, träna, ändra livet. Bara vara.
Sover mer gör jag också, jag är trött hela tiden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Försök att bara vara - det ska jag. Bara P kommer hit så ska jag lägga mig och sova en timma eller två. Jag grinar, är sur och irriterad, arg, ledsen, deppig, förbannad- allt i ett enda fult 37 årigt skal.....Men det blir väl bättre sen, om man har tur....Puss på dig syster..love u!
Hmm...det där med att undvika ställa krav på mig själv måste jag med bli bättre på...
Blir så jäkla trött på mig själv när jag inser att jag glömt bort att jag inte skulle ställa krav att jag kan spy :P
Skicka en kommentar