Förhållandet

Drömprinsen?

Att vi fortfarande är tillsammans är egentligen ganska otroligt.

Det har stormat rejält under dom fjorton år vi varit ihop.

Jag klagar ibland på att Mannen är empatilös, inte ger mig tillräckligt med bekräftelse, känns frånvarande.

Men samtidigt så är det en del av dom egenskaperna som gjort att han har orkat att åka med mig i min personliga berg- och dalbana.

För utåt har jag alltid varit stabil, trygg och självsäker.

I förhållanden och i min ensamhet har jag varit allt annat.

Bakom stängda dörrar har många draman utspelats.

Min Bipolaritet/Adhd har gjort att jag svängt mellan att vara positiv och ha enorma planer för allt, och dess motsats. På topp möblerade jag om, festade, flyttade, bytte jobb, renoverade, förlovade mig osv och allt drev jag igenom med kall okänslighet för vad Mannen egentligen ville, och med stort självförtroende!

Den andra sidan av mig var en människa som inte orkade något, som knappt tog sig upp ur sängen, som krävde bekräftelse, försäkran och inte ens kunde bestämma middagsmat själv. Men som samtidigt kämpade otroligt hårt för att dölja allt och blev förnärmad om det märkdes utåt att hon var svag.

Inte lätt att hänga med. Kanske omöjligt.

Nu, sen medicineringen, är inte vårt förhållande sig likt. Vi bråkar nästan aldrig. Något argt ord ibland, men inga timslånga gräl eller nattliga maraton av förtvivlad Ella.

Nu vet jag att han älskar mig, jag vet att han finns även om han inte strör rosor över mig. En skör rosströare (?) hade aldrig nog aldrig funnits kvar.

Skönt, men lite konstigt eftersom det i så många år varit en del av mig. I alla förhållanden (alla fyra) har allt varit en virvelvind och alla har jag avslutat för att jag inte orkat med att dom inte älskat bort mitt dåliga mående.

Nu kan jag för första gången älska mig själv. Och Mannen är min bästa vän, den jag trivs ihop med, alltid. Vi har samma humor, samma intressen för hockey, kompar bra ihop.

Ja, löjligt eller inte, men han är min andra halva!