Dålig jonglör!

Nu kommer jag att gnälla ur mig lite, hoppa över om du känner att du inte orkar läsa en massa självömkan...

Jag hade en riktig skitdag igår. Uppförde mig dåligt, hade dåligt humör var lättirriterad, fumlig och otroligt bitsk.

Det är väl tyvärr såhär jag har varit hela livet, eller i alla fall dom sista tjugo åren.
(Det här gäller absolut inte utåt, där håller jag masken. Men hemma, med familjen...)

JAG TÅL INTE STRESS!!
(Och när jag mår som sämst blir jag stressad av att gå och få en fråga samtidigt!)

Ingen stress alls.

Eller rättare sagt
Jag tål inte att ha många bollar i luften samtidigt.
Jag kan hinna hundra bollar på en dag, men en i taget!

Jag kan ju skynda mig, jag är en ovanligt snabb människa när jag bara har en sak i taget att fokusera på men ju fler saker som ska göras samtidigt desto sämre går det.
Och igår var en dag med många uppgifter på kort tid som skulle klaffa med varandra. En mardröm för mig.

Det som är det oftast förekommande beteendet är att jag blir så glödande snabbt arg på döda ting. Hundkoppel som fastnar, dragkedjor som inte går att stänga, dammsugare som fastnar på trösklar osv.
Istället för att lirka och lugnt lösa det hela så svär jag som en tokig borstbindare, sliter och drar, förtvivlar och vill helst slita sönder hela grejen och kasta ut den genom fönstret.
Det här kommer blixsnabbt och jag har inte en chans att hejda mig.

Eller också står jag och lagar mat, tre plattor igång, dukar bord, hackar grönsaker. Hundarna går i vägen, Sonen spelar musik, Mannens mobil ringer, Sonen frågar vad det blir för mat och jag tappar kniven så den studsar i såsen och allt rinner ut över mig och golv.
HAATA!! Skrika, gorma, muttra.

Det är då jag börjar tänka att jag vill flytta. Att jag vill ha en man som tar hand om mig, att jag inte står ut med alla idioter som bara bråkar med mig som bara vill vara ifred! Att jag vill bo i ett vitt rum med bara en säng och några böcker.

Ofta blir jag så ledsen över mig själv efter en sån här "attack" så jag börjar gråta. (När jag gormat klart).

Jag vill ju inte, jag vill inte vara en elak, stirrande, frustande, hatande bitch!
Jag är ju snäll...egentligen, som person. Men jag ser elak ut, jag låter elak och jag känner mig elak. Hundarna tittar på mig och blir nervösa över att ha en nervig ledare.
Jag vill väl, jag är lycklig, älskar mitt liv, min Man, min familj och mitt hem. Jag har ett stort hjärta och är obrottsligt lojal mot dom jag älskar.

Fy faan för att vara tillbaka i det här. Det har ju varit underbart skönt sista halvåret om man jämför (men det visste jag tyvärr inte).
På onsdag ska min läkare ringa, då måste hon höja min dos igen!