Tankar

Kalas igår. När barnen gått satt vi en sju åtta personer kvar och pratade. Väninnans granne hämtade en flaska sprit (Rolig finne i 60-års åldern) och några tog sig en grogg eller två.

Efter ett tag började ljudnivån bli högre, alla pratade och skrattade i mun på varandra och vanligtvis är det här en av dom jobbigaste situationer jag vet. Eller, jag har inte ens upplevt det som jobbigt utan jag har bara känt att jag inte riktigt är med i "matchen". Jag alltid har fått en del frågor om jag inte har kul, inte mår bra eller är sur, ofta har jag också fått uppmaningar att dricka mer!
Jag har, utan effekt, ansträngt mig för att vara med i samtal osv, men inte riktigt lyckats, och mest suttit och lyssnat och svarat på tilltal. Förmodligen har jag inte riktigt sett ut att trivas i sällskapet.

Igår var det inte så. Jag hade riktigt trevligt. Jag kunde ändra fokus från den ena "talaren" till den andra, jag kunde säga egna saker, ta upp egna ämnen, berätta mina historier. Jag kände mig mycket gladare och "med" än vanligt!

Det här är helt medicinens förtjänst! Och väldigt skönt, för istället för att känna mig utanför och ledsen, så kände jag mig glad och omtyckt!

Skönt!