Idag vaknade jag runt åtta. Tog ut hundarna på en sväng. Det var dimmigt och väldigt vått ute men i alla fall varmare än igår.
Mannen hade gjort kaffe när jag kom in. Tack.
Efter frukosten började vi "gipsa" väggarna i matrummet och köket. Jag kände mig irriterad och ledsen, precis som förr när vi "jobbade" ihop. Vass i tonen och lättstött. Jag tyckte att Mannen var otrevlig och bara skällde.
Jag tänkte att vi nog inte passar ihop i alla fall, att det kändes lika negativt som förr och att det här inte skulle komma att gå.
Mitt barns pappa (som är snickare) kom och fortsatte hjälpa mannen. Jag fixade i källaren, tvättade och skruvade upp en provisorisk duschstång. Det har blivit så kallt och stå och duscha i ett stort kallt rum, lite mer ombonat nu.
När dom fixat klart tog jag itu med röran, allt gipsdamm, alla småbitar, verktyg och annat skräp.
När jag tog en paus på toan så kände jag mig helkonstig, jag tyckte att det fula sjuttiotalsgolvet började röra sig och jag funderade på om jag höll på att bli sjuk.
Jag forsatte städa, hela tiden blev jag så där "kortstubinirriterad" som jag har varit i hela mitt liv. HATAR saker som fastnar och inte gör som jag vill. Jag fumlar och donar och kommer liksom ingenstans.
Mina tankar gick till min öppnade rödvinsbox. Jag hade stor lust att sätta mig i ett mörkt hörn och hälla i mig hela boxen.
Men som alltid (nästan) blev jag hindrad av tankar på min älskade son.
När klockan blev runt sju kom sonen med sin medicindosett och ville ha påfyllning till nästa vecka. Jag gick och hämtade min som jag tänkte fylla samtidigt.
Och då har jag ju inte tagit någon medicin idag!
Jag blev faktiskt skitglad!
Dels för att min oro att medicinerna inte hjälper blev motbevisad, dom hjälper ju faktiskt!
Och dels för att det inte har varit inbillning att jag och mannen funkar så mycket bättre nu än innan mina mediciner.
Inte konstigt att all röra blev jobbig utan mediciner. Så här rörigt har vi ju inte haft det på flera månader, och då väljer jag just den dag att missa medicinen! Så slarvigt!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Ja slarv är det. Jag gör så jag med obland och det är då då man måste tänka efter...
i ca 40 år har vi levt du o jag- mer eller mindre- och att helt plötsligt ha en vana att stoppa i sig X antar piller morgon som kväll är ju inte så lätt att bara komma ihåg ALLA dagar. Oftast kommer vi ju ihåg- eller hur?
Stor kram SYSTER!
Skicka en kommentar