Trött

Jag har en väninna, en bra vän som jag älskar. Men ibland blir jag så trött på oss tillsammans. Det blir som ett förhållande, man går in i sina gamla invanda roller. Trivsamt men rätt trist.

Nu känns det som om vi behöver en paus. Men det är svårt, det blir så lätt fel.

Sista tiden har hon blivit bjuden ett flertal gånger på "tjejmiddagar" där jag inte är inbjuden. Inget konstigt med det. (Vi har ju liksom var sitt liv). Jag gör ju naturligtvis saker utan henne.
Men nu tänkte jag bjuda hem lite tjejer och då kommer frågan upp, blir det fel om jag inte bjuder henne?

Det här är en annan sorts tjejer. Lite mer jordnära, inte så fixade och intresserade av att vara "inne" och umgås med "rätt" människor.
Vilket väl är en av min bästis få dåliga sidor.
(Att hon alltid, alltid har ytan fixad och att det för henne är omöjligt att visa sig utan smink och "rätt" kläder och att hon alltid försöker "hjälpa" andra att ändra sig så dom ska bli rätt...).

Orsaken till att jag inte vill bjuda henne är att hon har en förmåga att få kvinnor omkring sig att bli annorlunda än dom är.
Hon är charmig och en ledartyp så alla brukar liksom rätta in sig i ledet efter hennes åsikter. Och det vill jag inte.
Jag vill att mina vänner ska få vara som dom är, jag bryr mig inte om att K har tatueringar och svart hår, jag gillar henne ändå. Jag bryr mig inte om att I kommer osminkad i träningsbrallor osv.
Men, jag vet att om dom vet att hon kommer så kommer alla att anstränga sig lite extra för att "duga" och jag vet att kvällen kommer att cirkulera kring henne.

Vanligtvis gillar jag det här, jag vill inte vara i mittpunkten, och jag brukar inte bry mig. Men just nu så är jag som sagt trött på henne, på oss och jag behöver lite tid med mina andra vänner.

Samtidigt så skulle jag bli lite sårad om hon bjöd till tjejfest utan mig, så är det.

Så hur gör jag?

Jag tror nog att jag måste bjuda henne också, eller?
Kanske är jag lite svartsjuk? Jag har suttit i soffan i över ett år och i princip inte haft något socialt liv förutom med henne och familjen (i alla fall jämfört med hur det var innan jag blev "sjuk") medan hon kliver vidare och skaffar fler och fler vänner, utan mig liksom...
Det är nog den lilla tjejen i mig som känner sig ensam och oönskad, jag har ju ofta genom livet inte lyckats visa att jag är intresserad av att umgås med människor fast jag innerst inne hemskt gärna velat vara med...
Fan, vad krångligt allt ska vara...