Egentligen så är jag nog lite sårad över hur hon har tagit hela den här situationen med mig och mina diagnoser.
Hon är rätt manlig i sitt sätt att vara och vanligtvis passar det mig bra. Hon är inte mycket för att älta och älta utan mer problemlösande.
Så med mina sjukdomar så har jag känslan av att hon tycker att om man bara ignorerar det så försvinner det.
Ett flertal gånger har hon avbrutit mig när jag försökt förklara varför jag beter mig på vissa sätt i vissa situationer. Som när jag kräktes av medicinen så sa hon något i stil med "om du bara låter bli att tänka på det så går det nog över ska du se".
Det här låter rätt hjärtlöst, men samtidigt, om jag skulle ringa henne nu klockan 00.40 så skulle hon utan tvekan slänga sig i bilen och komma hit fast hon börjar jobba kl 05.
Alla har vi väl våra sidor, och hennes bra överväger med råge hennes dåliga. Så är det när jag tänker efter.
Vi behöver nog bara en paus, vi har umgåtts mycket senaste året och hon är förmodligen lika trött på mig!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det är jobbigt när andra inte vill förstå, när det är någon man anser nära är det ännu jobbigare. För det mesta iallafall. Kanske paus är en bra idé. Så hinner hon smälta i diagnoserna förhoppningsvis och du själv vila från oförståendet.
:-O Nu såg jag att du skrivt Gerbera under blomman. Hade du det tidigare. JAg vill minnas att jag skrev en kommentar och kunde inte komma på vad den heter... Är det så att jag hade kunnat läsa mig till det redan då? :-S
Mm, jag har en tendens att likt din väninna inte alls duttelutta om jag inte blir tydligt intruerad. Det kan också vara skitjävlajobbigt om en vän alltid är sån, däremot tycker jag att man får försöka stå ut med den eländiga vännen under perioder av insjuknande, saker som kan kännas jobbigt under tiden eller som i ditt fall att du blir illamående och inte kan sluta tänka på det, och under tillfrisknande (extra känsligt) som man ser att det här är inte min väns naturliga tillstånd.
En väninna till mig brukar säga; Nu vill bara att du lyssnar på mig, jag behöver bara få berätta hur jag känner det, jag behöver få älta lite. Eller kanske lite mycket... Går det bra?
Vi brukar också fråga varandra om det är i sin ordning att få kommentera eller få komma med råd om den andra har berättat något som man skulle vilja säga nåt om.
Det här låter kanske konstigt förstås, men vi har känt varandra "alltid", är hyperaktiva och verbala MONSTER ;-) bägge två, har bägge två diagnoser men hon är tusen gånger mer "skört" ångestbenägen än jag.
Skicka en kommentar