Jag springer här i röran och byter gardiner. I bakgrunden är det "Opera" på tv.
Det handlar om att livet inte alls tar slut när man blir fyrtio utan att då blir det ännu bättre, man kan vara lika snygg som vilken tjugofemåring som helst och samtidigt ägna sig åt sig själv och sina intressen.
Fan, kan man inte bara få bli gammal i fred?
Dom intervjuar en massa 48, 52, 63-åriga amerikanska kvinnor med perfekta släta ansikten och gymmade kroppar.
Klart som faan att dom kan se ut så där, botox, ansiktslyftningar, sprutor med jox både här och där. Dom är ju rika. Det är där det skiljer sig. Deras liv kretsar kring utseende, yta.
Klart att inte livet tar slut när man blir fyrtio, varför skulle det göra det?
Tar livet slut för att man får rynkor och gråa strån i håret? Tar livet slut för att brösten börjar sträva nedåt och skinnet blir mindre elastiskt? Skulle inte tro det. (Inte för att det är ett dugg kul att se kroppen förfalla, det är inte det jag menar!).
Men, det är ju underbart att bli äldre, så här säker på mig själv har jag aldrig varit (om man bortser från mina sjukdomar som trasslar ibland). Det är skönt att ha all erfarenhet och det är klart att det är underbart om livet löser sig och man kan ägna sig åt det man vill istället för att göra det man tror att andra tycker att man ska göra.
Men måste man SE UT som en tjugofemåring för det??? Varför är det fult med kvinnliga rynkor och bara erfaret med manliga rynkor? Klart det är bra att man tar hand om sin kropp, motionerar och äter bra, smörjer in ansiktet osv men att ha som mål att se ut som dom där kvinnorna utan att operera sig är helt omöjligt!
Och visst det är värre i USA, men all skit som finns där brukar ju ta sig hit också till slut.
Gaahh! Det är ju vi kvinnor själva som sätter helt ouppnåeliga mål. Varför?? Ska man tävla om vem som minst kan se ut som en fyrtioåring.
Märker att jag svamlar, jag har inte tid att sitta här och vara förbannad. Var bara tvungen att skriva av mig.
Nu ska jag ta mina rynkor och mina tuttar som är 43 inte 25 och gå och laga lunch.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Du har helt rätt i det du skriver!!! Livet pågår ju hela tiden, vare sig med eller utan rynkor. Detta är ju livet!!! Det ä rju vad man gör av livet som är viktigast, inte hur man ser ut. Hellre är jag ett glatt, fult lik som upplevt och gjort saker än ett snyggt lik som gjort nada och bara brytt sig om utsidan...
Love!
C.
Jag tycker och har alltid tyckt att det är fint och vackert med rynkor. Det som nog inte är kul är när skinner hänger över ögonen och DÅ kan jag förstå ett lyft- rent praktiskt. Men att ta bort rynkor som skrattat sig dit- det fattar inte jag.
Puss! / Syster!
Skicka en kommentar