Jag tror att min man har en depression.
Han är otroligt trött, inte speciellt glad, han är tystlåten och inte sig själv. Nästan varje kväll så somnar han i soffan runt tio, elva. Sen sover han till strax före åtta då han åker till jobbet. På helgerna sover han ännu mer. Tolv timmar är inte ovanligt.
Det är svårt att ta för mig.
Han är den som alltid har varit jämn i humöret, ruskat av sig svårigheter och liksom bara gått framåt.
Men inte nu.
Alla initiativ kommer från mig, även till kroppskontakt, kramar, sex. Han är inte motvillig, men det kommer inte från honom. Utom ibland då jag tror att han märker att han inte rört mig på ett tag (alltså tagit i mig/kramat/pussat) då anstränger han sig för en stund.
Jag vet inte vad jag ska göra, jag har försökt prata med honom men jag får ingen respons. Han säger att han inte är glad, säger att han inte vet vad det beror på men att det inte beror på mig.
Han är utarbetad, senaste två åren har han haft två veckors semester. Det är mycket på jobbet han har stort ansvar och ser sig själv som oumbärlig. Jag har försökt tvinga honom att ta ledigt, men jag når inte fram.
Det är svårt att inte tro att det beror på mig, att han har slutat älska mig, att jag inte attraherar honom längre som relativt "frisk". Han säger att han älskar mig, men det "låter" inte så.
Förr var jag ju en annan person och vi hade mängder av gräl och återföreningar, jobbigt men passionerat.
Jag har gjort slut med honom ett otal gånger, han har aldrig velat lämna mig.
Men kanske är det så det är nu?
Jag är skiträdd.
Och villrådig.
Jag åker iväg och hoppas att han ska ha längtat när jag kommer hem. Men tänk om inte?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Det låter ju onekligen som att han är utarbetad (sprungit in i väggen/utbränd som det kallas). Jag förstår att det känns jättejobbigt för dig. Det är svårt att inte vända det emot sig själv. Jag känner igen det från min förra relation, där mannen led av utbrändhet men vägrade ta ledigt.
Försök att sitta ner med honom under lugna omständigheter vid ett tillfälle där han verkar vara mer uppåt. Fråga i lugn och ro vad det kan vara och så... Du har ju redan frågat förvisso... så jag kanske bara ger tips om vad du redan provat.
Men från min erfarenhet så kommer jag ihåg att jag oftast tog upp det när jag var ledsen/nere och han var seg och trött, och då ger det ju inte bra diskussion.
Har ni gemensamma vänner? Eller att du känner någon av hans vänner, och kanske kan prata med dem? Se om de också märkt något? Är han utbränd och tömd på energi så kanske han förnekar det - även för sig själv. Det känner jag är ganska vanligt hos karlar. De vill ju in i det sista vara starka och så...
Jag tror det är jättevanligt att då ena parten äntligen får hjälp, då klappar den andra igenom. Man har ju varit på helspänn. När man slappnar av blir det en reaktion.
Det är jättehemskt då man lever brevid en deppad människa som ju inte orkar med sig själv - än mindre någon annan. Som uppmanar sina krympande krafter för att fungera. Det är supersvårt att inte ta på sig att man är problemet - jag vet.
Jag kan ju inte alls så här på distans veta hur det är, men din beskrivning låter väldigt träffande på depression. Det svåra är att då man väl är dålig är det nästan omöjligt att ta in att man behöver hjälp. Man tror ju själv - där man sitter i mörkret - att det är så här det "är". De flesta depressioner läker ju ut, hjälp eller inte. Men det är mycket, mycket svårare utan hjälp.
Har inga käcka råd att ge. Tänker på dig/er!
Jag och min man gick igenom liknande situation för några år sen. Jag hade varit deprimerad ett tag och fick till slut hjälp. I samma takt som jag blev mer stabil blev min man mindre stabil. Slutligen skickades han iväg till en stress-enhet på sjukhuset och han blev sjukskriven i ca 3 månader. Det hjälpte för honom. Han var dock inte på en nyckelposition i det företaget då, så det var inte svårt för min man att lämna jobbet därhän.
Det jag vill säga är att det inte är lätt att leva med någon som inte är frisk (som jag och du). När vi blir mer stabila ges det mer utrymmer för dom vi lever med att reagera på vad dom gått igenom.
Jag tror verkligen inte det har med dig att göra som person, men vilka omständigheter som ni gått igenom. Detta har antagligen inte ens med er kärlek att göra.
Ta det lugnt med kraven på honom ett tag. Låt honom läka. Det är mitt råd. (Det kanske är något du redan provat?)
Jag finns här älskade syster...alltid. Men som vanligt är jag dålig på att råda. Och jag vet ju hur han är....
Stor kram j
Skicka en kommentar