Tvekan

Ibland ångrar jag att jag sökte hjälp.

Livet var MER förr, intensivare, större, mer hetta, kärlek, glädje men också mer ilska, ångest, tårar och hopplöshet. Det svängde dagligen, upp och ner, ner och upp. Det var som att leva livet i en berg- och dalbana.
Underbart först men olidligt i längden.

Jag vet att jag inte hade klarat mig många år till utan hjälp, jag gick på gränsen till vad jag orkade med, så förstå mig rätt...

Det är väl som att sakna eller stanna i ett dåligt förhållande. Man blir beroende av svängningarna, av att det alltid händer saker. Adrenalinkicken blir ett beroende.

Och nu när det bipolära har stabiliserats så saknar adhd sidan av mig, den sida som är kicksökande och snabbt blir uttråkad, det förra livet.

Jag vet inte, måste väl prata med min helkokko psykiatriker, men det kanske behövs mer tid. Jag måste ha tålamod, jag vet det, men samtidigt så tycker jag att det gått låååång tid, jag har ju medicinerat i ett år nu från första medicinen.
Men i jämförelse med mina 43 år så är ju ett år inte mycket.

Så har du lite tålamod över, skicka hit lite!!