Ibland känns mitt liv och mina tankar så fjuttiga. Dom cirklar och snirklar sig mest runt mig och min familj. Det är inte ofta jag har fina intressanta åsikter om politik, miljöförstöring eller annat viktigt i världen. Eller ens åsikter om sådant som engagerar mig. Jag orkar inte hålla ihop delarna till en helhet, jag kan lite om mycket men jag har inga djupare kunskaper om något.
Tyvärr har det alltid varit så. Så fort jag flyttar fokus från det jag för tillfället engagerar mig i så glömmer jag bort allt jag lärt mig.
Sen är det något annat som engagerar, och samma visa då. Fokus flyttas och jag glömmer bort det som nyligen var så engagerande.
Det är skitjobbigt.
Det gick bättre när jag var ung. Då kunde jag lägga all min fritid på tex Cyklingen, gå helt upp i det och följaktligen bli bra, inget distraherade.
Eller innan jag fick barn så la jag all fokus på jobbet, blev duktig och kunnig.
(Tyvärr så har mina depressioner gjort att jag ofta tappat fokus och jag har aldrig mäktat med att återvända).
Jag är avundsjuk på människor som är kunniga och engagerar sig i ett specifikt ämne. Jag älskar och beundrar smarta kvicka människor och ett kort tag kan jag vara sådan. Men min hjärna verkar vara som ett såll, inget fastnar någon längre tid.
Förra hockeysäsongen tex kom jag ihåg matchresultat, statistik, andra lags bästa spelare osv. Nu har det gått tre-fyra månader sen dess och Mannen tror att jag driver med honom när jag frågar frågor han tycker att jag borde veta (för att jag visste det för några månader sen och för att han vet att det här är något som intresserar och engagerar mig).
Jag har en universitetsexamen på 140 poäng men jag törs inte jobba med vad jag är utbildad till för att jag inte minns allt jag förväntas kunna.
Jag är ju smart.
Jag är det, jag har alltid haft höga poäng på IQ test, jag har bra betyg, jag har en fil.kand och jag är duktig att debattera och snabbtänkt.
Men den här rädslan jag har, att avslöja att jag inte minns, den välter omkull allt.
Sista året har allt det här blivit värre, den hög av mediciner som jag måste äta för att överleva gör mitt minne ännu sämre, så dåligt att jag inte ens kommer ihåg att jag borde veta en sak. Tidigare har jag fejkat att jag kommer ihåg, nu går inte ens det... Och jag känner verkligen att jag verkar "blåst" och det ger mig verklig ångest.
SKIT
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag tror att det här är känslor alla bär på och försök att inte göra dem till för stor del av din vardag. Jag känner igen mig i mycket av det du bekskriver- tycker att andra är bättre, smartare och så vidare.
Försök att acceptera istället att man inte kan vara allt. Det kan man inte. Och du har andra fina sidor- och sen tror jag att du tycker och vet mer än vad du ger sken av :)
Jag kan heller inget, minns inget och jag har aldrig gjort. Har alltid haft svårt i skolen( till skillnad från dig ) har aldrig haft bra på prov, har aldrig fullföljt några kurser, aldrig klarat några jobb, aldrig vetat saker....inte varit smart. Du har iallafall den vetskapen att du ÄR smart, innerst inne och du ger INGET sken av att vara såhär som du skriver så jag tror det mest sitter inom dig!
Men det här med minnet är ett gissel- att inte minnas är jobbigt. Kramar Joa
Men jag hoppas att du går och pratar med någon också så att läkaren inte bara ger dig en massa mediciner. Man kan nog inte "fixa" allt med medicin utan man behöver kanske prata ut och stärka upp sitt inre. Vrida och vända på sakerna med hjälp av en professionell psykolog eller kurator? Jag menar, tanken är ju att du skall må bra och blir frisk med gärna mindre medicin eller hur? Eller har jag fel?
Alla vi människor är rädda för att inte räcka till, att inte kunna, att inte veta. Varje dag sätts man på prov i alla dess former - hemma, på jobbet, i skolan... Och det är detta som är att vara människa. Bekämpa sina rädslor men våga visa sig svag, liten och rädd. Man kan inte kunna allt här i världen! Herregud! Världen går inte under...
Du vet och kan mer än du tror, gör dig själv inte så liten...
Titta på nyheterna, läs tidningar, ta till dig - men glömmer du, so what? Du gör det för din egen skull. Sen behöver vi inte diskutera Palestinafrågan eller världsfreden när vi ses. Vem kan allt sådant där? Och är det ett mått på "en bra människa"? Om man har samhällskoll?
Hm... Tycker att du är orättvis mot dig själv. Och ibland låter det som om du är miltals från alla andra. Men jag kan ju omöjligt förstå, jag kan bara ta in det du skriver och tolka det.
Du är värd något Helena, värna om dig själv och din hjärna! :)
Alla människor är rädda. Och ensamma med sina tankar. Du är inte själv i det...
Stor kram, C - som omöjligt kan förstå hur din hjärna arbetar, men som bara vill lämna ett ord på vägen. Du behöver inte ta till dig eller fundera på det.
Hej kära Ella! :-)
Och TUSEN TACK för Din långa och fina kommentar på min blogg, det värmde!
Och det finns SÅ mycket jag vill berätta och fråga om!
Även min kille, är en otroligt smart och duktig kille på så många sätt, charmig som få (och då är jag naturligtvis helt objektiv! Hihi..), social och utåtriktad. Dock har sistnämnda ändrats rejält sedan han började skolan...
Men som sagt, så har vi (d v s jag..) stora bekymmer på hemmaplan och jag är så trött på att ensam axla i stort sett alla konflikter och brytningar som sker här i huset!
Själv känner jag mig ärligt talat i nuläget nästan utbränd och tvivlar stundtals på min egen mentala hälsa..!?
Tycker inte jag gör annat än att jaga folk på olika ställen inom vården, för att få korrekt stöd och hjälp, till både sonen och mig själv - och som Du säkerligen känner till, så är ju "bara" det oerhört energikrävande!
Har läst lite på Din blogg och förstår att tydligen även Du fått adhd-diagnos - är det nyligen, om jag får fråga..? Och vad var det som i så fall fick Dig att undersöka ifall även Du hade någon sådan diagnos?
Vet ju inte hur mycket Du läst av min blogg, men jag är handikappad efter en mc-olycka för sju år sedan och äter dagligen höga doser starkt smärtstillande samt lite annat "smått och gott", bland annat även antidepressiv medicin.. Och av förklarliga skäl, både till följd av sviterna efter olyckan samt de bekymmer vi har i hemmet i övrigt, så mår jag inte alltid särskilt bra psykiskt och tvivlen är många och självkänslan så låg att den gränsar till självförakt..
Men men - jag dyker emellanåt, men tar mig alltid upp igen på något sätt. Om inte annat, så för barnens skull! :-)
Ha en underbar dag, hoppas vi snart hörs av igen! Känns som att det finns mycket vi skulle kunna utbyta med varandra!
Många kramar,
Anna
Skicka en kommentar