Solregn

Jag sitter här på min altan vid mitt fina hus, en kopp kaffe står på bordet och hundarna ligger och sover på marken.
Solen skiner och en gräsklippare hörs lite längre bort. Renoveringen går i lagom takt och jag och mannen är förvånansvärt sams och eniga.
Många vänner har varit förbi, fikat och kikat på vårt nya hem. Sonen trivs också som fisken och är gladare än på länge, här får han plats med kompisar och kan spela nästan så högt han vill utan att vi klagar.
Jag är nöjd.
Äntligen är jag någonstans i livet där jag vill vara. Basen, grunden är liksom lagd och jag hoppas att den är stabil nog när jag ger mig tillbaka ut i arbetslivet igen.

Men jag är inte glad.

Det konstigt men jag har inte den där lyckokänslan i bröstet, känslan av glädje som jag kan känna när allt bara är så där "skönt att leva".
Jag kan känna en lukt, tänka en tanke och normalt så känner jag mig glad och tillfreds med livet. Det kan vara en kort sekund men en sekund då jag känner mig lycklig.
Den känslan finns inte. Kanske är det en effekt av att vara allt för "stämningsstabiliserad" jag vet inte, men jag får väl försöka lita på min läkare och prova den här vägen.

Så idag börjar jag med ännu en medicin. Jag är trött på alla piller men samtidigt har jag insett att jag ska ta tillvara på det som vården kan erbjuda, det är ju bara att sluta om det blir fel eller effektlöst. (En konsekvens av att jag äntligen kunnat ta till mig att jag kommer att medicinera livet ut tror jag).

Den nya medicinen är tänkt att höja mitt stämningsläge.
För jag borde vara glad. Jag har allt jag behöver och vill ha och jag vet att jag brukar vara glad när livet är så här, men det är jag inte. Jag är inte ledsen direkt heller, bara liksom inget.

Så nu har jag väl förmodligen några veckor med biverkningar att se fram emot (suck) sen hoppas jag att jag ska kunna glädja mig åt sommaren, huset, familjen mina vänner och allt annat jag faktiskt har att vara glad åt.