Mitt liv är ointressant, trevligt men ointressant.
Jag har inget direkt att berätta om.
Jag har målat dörrkarmar, åkt och köpt ett skitsnyggt handfat+granitskiva med skåp på jätterea, det hade kostat ca 6000 nu 1850! som hittat. Jag har rensat rabatter, plockat hallon, kammat hundarna och tvättat tre maskiner tvätt.
Livet rullar på.
Det är både skönt och konstigt.
Skönt mellan mannen och mig, tryggt, men samtidigt gav alla gräl en krydda åt samlivet (inte sexlivet, utan samlivet). Det var inte direkt av godo, men det gav onekligen omväxling, vi visste aldrig hur en dag skulle sluta. Nu är det lugnt.
Och jag vet inte riktigt om jag gillar det.
Konstigt va?, jag har längtat efter det här lugna, trygga och stabila. Men nu när jag äntligen är här, efter över tjugo år, så är jag tveksam.
Nej, NEJ! jag tar tillbaka! Jag vill inte alls ha det som jag har haft det förut. Det här är perfekt. Lugn och ro, en bra bas att stå på när jag ska börja jobba igen. Då kommer jag att få all stimulans jag behöver.
Så som vanligt TÅLAMOD!
Ge allt lite TID!
Låt medicinerna göra sitt och ge mig själv tid att landa i den här nya människan som är jag.
Framför mig sitter Mannen i mitt liv med hörlurar på öronen och trummar och skrattar! Kärlek!
Mina hundar busar runt på vår altan i den nedgående solen och sonen har redan gått och lagt sig.
Jag är en oerhört lycklig kvinna!
Glaset är nästan fullt!
Love!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Det är klart att det nya skaver lite. Se det som ett par riktigt bra skor. Man måste gå in dem.
I början får man kanske skavsår som bara den. Men småningom formar de sig efter dig, den du är tar över formen och du kan få skydd så du slipper gå barfota på oländigt underlag.
Precis som skor kommer vardagen att formas runt den du är - så småningom.
Sen är det ju så - när det där stora man väntat och väntat har hänt; ta bara då man skrev tentan man fruktat i månader. Även om det går bra blir man helt tom och lite sorgsen. Vad ska jag tänka på nu då? Det där som varit allt centrum är ju borta. Det behöver oxå tid. N
Och du ska veta att nu talar inte hon som är världsbäst på tålamod, så skratta du bara åt min förnuftighet!! ; -)
Ha det nu så skönt!
MM
Jan bara säga: Jag älskar dig..och jag känner likadant, fast jag inte har den där mannen och det där huset :)kram syster
Ja, nu får du coola ner dig. Ingen är helt nöjd i sina liv, ingen. Och det vore fantastiskt om det fanns mediciner för oss alla att vara supernöjda med livet... Men det måste finnas dalar, djup och toppar - oavsett vilket liv man lever. Detta är ju LIVET för 17!!! Nej, var glad åt det du har nu, njut av det.
Stor kram, C.
Läser allt du skriver men är dålig på att kommentera... :/
Känner igen lite det där att från kaoset landa i "ett lugn", som man inte är van vid utan(iaf jag)försökt låtsas mig till. När jag försöker reagerar men så händer inget, tex med all min ilska jag burit förrut. Att stå och sortera dom där helvetesstrumporna efter 6 personer och bli färdig!!!!!!!! Wow!! Men en "vanlig" människa blir ju inte lika imponerad av det...
Det känns så skumt att inte vara den man varit, tar ju lite tid att lära känna sig på nytt...
Skicka en kommentar