Någon annan

Joa skrev om att hon hela tiden blir "smittad" av en situation och vill ha/vara det hon ser. Är hon hos någon som bor i hus vill hon bo i hus, ser hon någon med Baggy kläder vill hon också ha den stilen, bor någon i fin lya centralt verkar det vara det rätta.

Sådan har nog jag varit också. Kanske inte riktigt lika ombytlig som Joa men jag har inte vetat vem JAG är och därför försökt att hitta en modell som jag kan vara. En plats där jag hör hemma och bestämda ramar för hur jag är och vad jag tycker om.

Men sista åren har det ändrats och blivit bättre. Jag tror att det dels är en mognadsfråga dels en fråga om rätt medicinering när man är en orolig själ. Men när åren går så kommer man så sakta fram till vem man är, vad man vill och vad man inte vill. För vissa kanske det tar längre tid, för andra är det redan klart i övre tonåren.

Sen slutar man för det inte att ha mål eller längtan efter annat, men man inser sina begränsningar och inser även att vissa saker kräver större insats än man är redo att ge.
Jag skulle till exempel väldigt gärna vilja cykla Vätternrundan igen, men jag inser att det krävs alldeles för mycket tid till träning, och det är jag inte villig att offra.
Jag skulle även vilja ha en sommarstuga, men för att ha råd med det så måste jag ha ett bättre jobb, och om jag skaffar ett bättre jobb så räcker det inte med att jobba 70% utan då måste jag öka, och det vill jag inte.

Alla alternativ har såväl fördelar som nackdelar. Allting kostar och man måste hela tiden välja.

Mina mediciner gör också att jag är stabilare, jag ifrågasätter inte mitt liv hela tiden, jag är nöjd. Nöjd med hur jag ser ut fast jag är väldigt överviktig, nöjd med mitt hus fast det inte är färdigrenoverat, nöjd med min son, min man och mitt liv.
Det är en lättnad. Det är jobbigt att aldrig vara nöjd, en ständig kamp som pågår i ens tankar.

Men just nu är jag nöjd, och det är så skönt!