Jag försöker intala mig att jag mår bra. Men det är jobbigt. Det känns som om jag gått två steg tillbaka sista veckorna. Nu känns allt precis som det brukar göra. Det känns som om jag river upp allt för att komma vidare någonstans för att jag inte mår bra nu.
Det är så bekant. Jag har varit i den här sitsen otaliga gånger. Fått ett infall, ryckt upp allt jag haft för att försöka hitta något bättre. Ersatt en välbekant och relativt fungerande plats med en ny där jag tror att jag ska finna lugnet.
Är det det jag gör nu också?
Kanske skulle jag ha bott kvar här i min lilla tvåa med min son och fortsatt vara sambo med mannen.
Kanske gör jag så himla fel.
Kanske klarar jag inte av att bo ihop med någon på allvar.
Så många gånger jag tänkt och sagt att "nu är det sista gången jag flyttar på en lång lång tid".
Tänk om det är på riktigt nu?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Tyvärr är det så att man har sig själv med sig var man än går. Man flyttar, man reser, man möblerar om, man byter miljöer - men man har hela tiden sina tankar med sig. Det går inte att komma ifrån att en flytt kan egentligen betyda ngt annat. Ibland måste man ha något konkret, fysiskt, ngt att ta på för att man ska se en förändring. En själslig förändring syns ju inte, den känns bara.
Önskar jag kunde säga till dig - tänk inte så mycket... men men vi är som vi är...
Samtidigt är det viktigt att stanna upp och reflektera innan nästa steg. Och är det jordens undergång om det inte funkar? Nä.
Stor kram, C.
Skicka en kommentar