Psykvård?

Efter nio månaders kö har jag fått tid till en kurator. Vilken tur jag har, jag som inte är självmordsbenägen, oerhört deprimerad eller desperat utan bara förvirrad, vilsen och otrygg över mitt nya jag/liv. Vore jag det första så skulle det ha varit nio otroligt långa månader.

Egentligen så vet jag inte vad jag ska prata med kuratorn om. Jag har ju gått i olika terapier och till olika psykologer sen jag var i tjugoårsåldern utan något märkbart resultat på mitt mående.
Men, det har faktiskt hjälpt mig att se klart på mitt liv och alla i det, jag har fått bearbeta saker som gjort mig ledsen eller upprörd, och det är ju bra.
Men, som sagt, jag har mått lika dåligt ändå.

Det är så skönt, allt föll liksom på plats med mina diagnoser.
Jag har undrat och ältat i många år, tänkt att varför i hel...e kan inte jag vara nöjd någongång? Varför ska jag bara vidare och vidare, nya jobb, nya boenden, nya förhållanden (hårfärger, kläder, hobbys,, hundar, väggfärger osv osv). Varför sitter jag här och vill inte leva när jag har barn, hund, hus, jobb, pengar, ok utseende, vänner och familj?

Och så poff! Som ett trollslag, (efter tjugotvå år) var den äntligen någon som faktiskt såg vad mina problem berodde på!

Ja, psykvården i Sverige är fantastisk! (ironin sprutar, det hoppas jag att ni märker!)