Jag jobbade på väninnans modevisning igår. Hon har en liten chic boutique ute på landet i "slottets" källare där hon säljer franska modekläder väskor och accesoarer.
Igår visade hon upp vårkollektionen för ca 50 damer ur dom öfvre samhällsklasserna.
Jag jobbade bakom scenen som påkläderska åt modellerna. Rätt kul faktiskt, nästan en timmes stressiga ombyten och smyckeskombinationer. Jag hade ca fyrtio olika smycken att välja bland, mest halsband men även några armband som jag fick para ihop med lämplig "outfit". Kul.
Efter visningen var det vin och franska ostar i butiken och damerna fick tillfälle att prova och köpa kläder.
Jag vet inte vad som händer mig bland sådana där människor för istället för att försöka klä mig lite klassiskt chict så väljer jag slitna jeans, tunika, sjal och skinnjacka. Jag vill för mitt liv inte att dom ska tro att jag försöker se ut som dom. Jag vill att det ska synas att jag är den jag är och att jag är ok med det.
Väninnan som gick modell däremot, som även hon kommer från vanlig arbetar/medelklass klär sig vid dom tillfällena som en gammal tant. (En snyggt klädd tant visserligen).
Hon kindpussar och pratar med en "fiinare" röst. Själv stövlar jag fram och spottar ut snuset (närå, men känns så).
Vad olika man gör när man inte riktigt hör till.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Bra att inte försöka efterapa en stil som man inte är bekväm med.
/V
Nä...du är ingen finsmakare som gör dig till. Du är du och jag säger bara..love! Kram syster!
Känner igen känslan. I mitt jobb har jag till o från varit typ "viktig tant som måste föra sig väl". Jag kan få en oemotståndlig lust att peta näsan mitt i högtidstalen. Eller avbryta. Eller ... spotta ut snuset. Bara för att det blir så överpretto!
Skicka en kommentar