Komplicerat grubbel utan lösning

Jag är trött, fast jag kan inte sova. Dagarna går så fort, jag hinner inte med.

Sur är jag också, och besviken.
Någon som är mig nära, eller som borde vara mig nära känns kall och ointresserad. Jag är sårad.

Jag har försökt att prata, men jag får ingen respons. Och då blir Ego än mer sårat...

Kanske är det jag som lägger för mycket betydelse i ord, eller, snarare i avsaknaden av ord. Jag vet inte.

Den här nya kvinnan (som är jag) är ännu inte riktigt bekant.
Ibland vet jag inte om det jag tror jag känner är rätt. Tänker jag det eller känner jag det?
Och jag vet inte.
Kanske tänker jag tankar och känner känslor bara för att det är mitt vanliga sätt att tänka, det sätt jag tänkt på i över 40 år?
Inte heller det vet jag.

Hm, det där blev invecklat.

Men ibland är jag kvar i gamla invanda negativa tankemönster som egentligen inte längre har något med mina känslor att göra. (Lite klarare?)
Till exempel kan det fara förbi en övergivenhetskänsla när mannen ska bort och jobba. Och så har jag känt i all år.
Men nu när tanken kommer kan jag känna efter och det är verkligen bara en tanke, inte en känsla fast det är det jag tror.
Och i min värld kan man lättare styra sina tankar än sina känslor. Jag är liksom inte övergiven, jag behöver inte känna det men jag tänker tanken.

Oj oj vad jag blajjar, men den heter ju det min blogg bladderoblaj...

Mycket hårt jobb är det i alla fall, att försöka gå utanför sina vanliga gamla hjulspår, även om jag har mediciner till min hjälp.