Sjukvården

Efter ännu ett mail till Affektiva mottagningen kom idag ett sjukintyg och ny remiss för blodprover på posten. Så nu kan jag slappna av för den här gången.

Hela dagen idag har jag plötsligt känt en befriande känsla, som om något kul har hänt, och sen har jag kommit på att det var för att det där brevet damp in. Det räcker faktiskt med att kämpa för att bli frisk med alla biverkningar och dåligt mående utan att man ska behöva stångas mot sjukvården också.

Det som är jobbigt är inte att jag ska behöva börja jobba igen, det är det faktum att jag ska behöva förhandla själv med arbetsgivare och försäkringskassa. Jag är rätt stabil, men när jag börjar prata om hur jag mår och hur jag tänker mig framtiden så är inte tårarna långt borta.
Framtiden ja, den försöker jag undvika att tänka på så gott det går.

Jag planerade att jobba på min nya tjänst som driftsansvarig kanske ett år eller mindre och sen söka mig vidare till någon tjänst med ännu mer administrativa uppgifter. Nu börjar jag inse att jag kanske aldrig kommer att kunna jobba heltid, och jobbar jag heltid så kommer det inte att kunna vara ett speciellt krävande jobb. Samtidigt så blir jag så lätt uttråkad om det inte finns någon utmaning i jobbet, så det känns inte speciellt kul.
Men jag hoppas ju förstås att jag ska komma att tillhöra en av dom få manodepressiva människorna som kan jobba heltid utan allt för mycket frånvaro.