Bra eller dåligt?

Jag har varit rätt besviken på hur vissa har behandlat mig efter min diagnos. Jag har velat prata, berätta varför jag gjort vissa saker, att det inte enbart varit jag som gjort tok med flit utan att mycket har berott på mina sjukdomar. Velat att dom skulle vilja veta lika mycket som jag om mina problem.
Men så har det inte varit. Jag har tom fått en och annan kommentar som "om du inte tänker så mycket på det så går det nog bra" angående att jag inte kan dricka ens pyttelite alkohol utan att må skit. Eller "jaja, så där är väl alla människor"
Jag har känt mig missförstådd och rätt snopen.

Men, nu när jag faktiskt börjar må bättre så är det ganska skönt att jag inte är sjukdomen, utan att jag fortfarande får vara den jag alltid har varit.
Det är väl kanske så att när man mår dåligt så får man vända sig till sin närmaste familj och inte tro att vänner alltid ska orka/vilja förstå.
Jag har sån tur jag har min älskade Man, min mamma och min syster. Sen finns ju mina vänner där också, men kanske inte lika självklart.