Förändring, djävla förändring

Jag mår inte bra.
Jag är orolig, tankarna rusar.

Om vi bara bodde lite större så skulle jag stanna kvar här för alltid.
Det är för jobbigt att söka annat boende, vara nervös över budgivning mm.
Ovisshet passar mig oerhört dåligt. Jag behöver rutiner och lugn och ro. Jag behöver fast mark under fötterna, jag behöver hitta hem.

Jag hatar överraskningar, att inte veta, att vara på väg. Jag vill ha kontroll.
Jag känner mig som om jag står framför ett stort tomrum. Jag måste gå vidare men jag vet inte vad som väntar, vet inte om det kommer att bli bättre, sämre eller ingen skillnad Jag tror inte längre på att "bara jag..." så blir jag lugn, som jag alltid trott förr.

Kanske går det inte att förstå, men jag är så in i märgen trött på att jag aldrig någonsin känt mig framme och tillfreds, fast jag ansträngt mig så hårt för att hitta hem.

Nu gör bara tanken på ännu en flytt, ännu ett uppbrott mig orolig, ledsen och upprörd.
Fast jag vill.
Fast det kanske blir bra den här gången.
Men hur ska jag kunna lita och tro på det?

Jag är 42 år och hittills har jag inte kunnat stanna upp på ett enda ställe, alltid på ett ben, på väg...på väg mot något där jag hoppas att jag äntligen kan få ro.
Jag måste samla ihop mina sista krafter om jag ska orka igen.
Men kanske är det för tidigt?
Eller kanske måste jag passa på innan jag absolut inte orkar mer.

Jag vet inte. Jag brukar alltid veta.
Orolig.