Att finnas där när det blåser

En väninna behöver stöd.

Förra helgen berättade hon, och hennes man sen sexton år, för barnen att dom ska separera.

Barnen, tre stycken mellan 6-9 tog det mycket dåligt.
Dom två större försökte välta möbler för att visa sin ilska och sorg, den lille tittade på och grät.

Fy fan säger jag. Dåliga förhållanden. Alltid blir det barnen som hamnar i kläm.
Hur överens man än är, hur struligt och bråkigt det än har varit. Små barn vill alltid att mamma och pappa fortsätter tillsammans.

Så är det.

Ändå så gör dom rätt.
Dom har försökt reparera i över ett år nu. Men från den ena så finns ingen kärlek kvar.
Och då är det rätt. Det blir i det långa loppet bättre med två lyckliga människor som lever var sitt liv, än två människor som stannar kvar "för barnen".

Dom orden, att man stannar för barnen, gör att jag vill spy.

Jag är själv uppvuxen med en mamma och pappa som höll ihop "för barnen". Dom kämpade om allt och inget. Inte ofta verbalt, men hela tiden ett psykiskt krig, med tystnad och sura ansikten som vapen.

Då är det hundra gånger bättre att ta smärtan när föräldrarna bryter upp, än att leva år ut och år in med bittra, grå föräldrar. Och en ständig klump i magen. Ska dom bråka nu, är dom sura när jag kommer hem, vad kan jag göra för att få dom glada. För dom gör det för min skull?!...Är det alltså mitt fel att dom är bittra och cyniska?

Att leva med den skulden och frågorna är inte nyttigt för något barn.

Men, det var ju inte det jag skulle berätta :-)

Det jag skulle berätta är, att det är nu man som väninna måste finnas där, när inget annat är stabilt. Så fast jag egentligen är för trött, för förkyld, så ska jag och min väninna gå på After Work.
I kväll är hennes första kväll utan barnen, och det är tungt.