Sjukvården

Idag fick jag hjälp av min Familjeläkare eftersom jag inte fått den vård och behandling som jag är berättigad till på Affektiva mottagningen.

Min Familjeläkare är precis som en bra läkare ska vara. Insatt, empatisk och handlingskraftig.

När vi pratade kom det fram att hon hade undrat redan år 2000 om jag möjligen var bipolär och därför skickat remiss med den frågan till Affektiva mottagningen.


Då, år 2000, var jag till en kvinna som var allt en läkare inte ska vara. Nonchalant, ointresserad och kall.


När jag kom till henne på Affektiva var jag stark, glad och optimist istället för deprimerad som jag var när jag sökte hjälp.
Lite väl glad och stark, jag babblade och pratade, ursäktade mitt tidigare deppiga beteende och påstod att det bara var en svacka.
Att vara bipolär innebär just att man pendlar mellan depressioner och manier, eller hypomanier, en mildare variant av mani, som är fallet för mig. Hypomanier är svårupptäckta eftersom det är ett tillstånd som upplevs som positivt av både av den drabbade och familj och vänner. Man kan tycka att personen är lite väl intensiv och framåt men man kan inte se några direkta fel i det.

Men om hon hade bekymrat sig med att läsa min journal och frågat mig lite frågor om mitt liv så skulle hon ha sett att det är ett mönster som upprepat sig ända från att jag var runt tjugo år. Depression och livsleda följt av en otrolig drivkraft, energi och framtidstro. Och så om igen, gång på gång. Djupaste dal följt av en riktigt hög topp.
Alltså precis det som är en bipolär sjukdom.
Men hon bestämde sig för att se det hon såg framför sig och svarade min Familjeläkare att det inte var några fel på mig.

Nu sju år senare får jag den diagnos hon påstod att jag inte hade. Tänk vad mycket lidande jag och min familj hade besparats om jag fått den medicin jag behövt redan då.

Så nu när jag återigen fick träffa samma läkare som jag träffade år 2000, hoppades jag att jag äntligen skulle få stöd och hjälp med alla frågor jag fått efter att ha fått besked om att jag har en livslång obotlig sjukdom.
Men.
I stort sett kastade hon åt mig ännu ett recept på en starkare medicin (jag äter redan tre olika), sa att jag skulle göra förberedande prover och sen om proverna var bra, börja med den nya medicinen. Sen var besöket över...

Inga svar på mina frågor om mediciner och biverkningar
Ingen kontaktperson
Ingen återbesökstid
Inga tips om hur man bäst lever för att må så bra det går
Ingen information om vad Affektiva kan hjälpa till med
Inget samtal om arbetsrehabilitering

Inget.

När jag torkat tårarna och efter några veckor blivit arg i stället kontaktade jag min Familjeläkare. Hon blev upprörd över hur jag behandlats och nu ska hon ställa dom frågor jag har till Affektiva. Hon ska hjälpa mig att se till att jag får byta läkare. Hon ska hjälpa mig att få kontakt med någon som ser till att jag får den hjälp som behövs för att kunna leva ett så bra liv som möjlig trots min sjukdom.

Men
Ska det verkligen vara så här?

Nu är jag en hyfsat stark människa med starkt socialt skyddsnät som inte ger upp i första taget, Jag har läst allt jag kan hitta om mina diagnoser och vet väl snart lika mycket som läkarna. Men tänk om jag inte hade varit den jag är?
Självmordsfrekvensen är hög i den här sjukdomen. Högre än för cancer. Och det är ju inte konstigt om det är så här det är.

Det är sant som mamma alltid sagt, man ska vara frisk för att orka vara sjuk...