Flytta

Jag och mannen har pratat om att flytta ihop igen.
Jag känner en viss tveksamhet hos honom, han kan ju inte veta vad som har hänt i mitt huvud. Jag har ju alltid hävdat, efter varje uppbrott, att det är han och jag, att jag är säker, att jag inte kan leva utan honom. Sen har jag gjort slut, slängt ut honom, klippt kontakten.

Samtidigt så vill han leva med mig, han har egentligen aldrig tvekat. Han har väntat in mig, försökt att leva sitt liv, men alltid haft dörren öppen för mig. <3

Men när jag tänker efter så är det egentligen inte läge för mig att flytta heller. Det är jobbigt och stressande att flytta. Jag mår alltid skit efter och under en flytt. Jag oroar mig, kan inte sova, är snarstucken och gråtmild. Fast jag längtar bort...Konstig...

Men bäst vore nog att vänta tills våren åtminstone. Dags att vid fyllda 42 inse att saker inte nödvändigtvis blir bättre av en förändring, dags att lära mig avvakta, vänta på ett riktigt bra tillfälle, inte bara förändra för förändringens skull.
Som C skulle ha sagt: Basta!