Bröllopsdag

Idag firar vi tre år som gifta och vi startade morgonen med sura ord. Suck...Jaja, inget stort, bara tjafs om vem som skulle ta ut hundarna. Jag har gjort det hela julhelgen och tyckte att det var hans tur nu. Han uppförde sig surt, jag blev sur...

Senare

Mannen kom in med hundarna, han var inte alls sur bara yrvaken och nästan sovande när han gick upp.

Konstigt, så är det ofta med mig.
Så fort jag ber honom (eller någon annan) göra något så får jag ångest om jag inte gör något samtidigt.
Tar Mannen disken och jag bara sitter och glor framför tvn får jag anstränga mig för att inte springa ut och hjälpa till. Det känns som om jag gör fel, som om jag smiter.
Jag tror att han där ute i köket är arg på mig för att han får göra det jag lika gärna kunde göra... Vad sjutton beror det där på.
Jag tar min egen osäkerhet och flyttar över den på mannen på något vis.
Jag blir ofta arg på honom för att jag tror att han måste vara arg på mig eftersom jag latar mig.
Och när jag fräser och snäser så blir han ju arg, även om han inte var det från början...
Hmm...konstiga jag...