40 ÅR

I lördags morse gick jag som sagt upp tidigt, städade och fixade inför första advent. Efter en sen snabb lunch åkte vi på 40-års kalas.

Min mans ex, mor till hans 20 åriga dotter, fyllde år. Vi hade samlat till en motionscykel åt henne (en stationär alltså) dessutom hade jag köpt ett fint silverhalsband, hon verkade bli glad!

Vi fick plockmat, vin och tårta. Alla partade järnet och jag kände mig gammal som gatan. Jag har helt kommit ifrån det där att dricka för att bli full, det är inte roligt längre (om det någonsin har varit det). Kände mig träig och tråkig.
Då kom jag underfund med att faktumet att jag aldrig trivts på fester med mycket folk och hög musik beror på min Adhd.
Det blir helt enkelt för rörigt, för många stimuli, så jag stänger av. Jag blir mest förvirrad över att alla verkar tycka att det är så trevligt och att dom har så mycket att prata om. Min hjärna lägger liksom ner, och jag blir tyst.
Det blir för mycket att försöka prata och hänga med när alla pratar (skriker) samtidigt och musiken dånar. Är man väl på krogen är det ok för då dansar man och springer omkring, det är ju inte mycket man konverserar då direkt! Om det inte är knökfullt förstås, men att undvika lönehelger och att gå hem tidigt om det är för trångt det har jag alltid gjort. (Inte för inte så kallas jag på skämt för Askungen av mina väninnor!).

Vid tio lyckades jag få mannen att förstå att det räckte för mig. Och i bilen hem så berättade jag vad jag kommit på. Han kanske inte förstår, men han lyssnar och tar till sig och det är skönt. Det går nog inte att förstå för en som inte själv är drabbad. Han själv är ju social och trivs som fisken när det är livat med mycket folk.

Jag kom också på varför jag trivs så bra hos mina vänner en bit utanför stan. Dom har ofta större middagar med mycket folk, men där känner jag inte det här. Det beror på att dom ALDRIG har musik på. Vi pratar och skrattar och jag trivs, där orkar jag koncentrerar mig på vad som sägs. Skönt!

Det här förklarar också varför jag uppfattas som å ena sidan väldigt social och å andra sidan väldigt avståndstagande. Många har uppfattat mig som sur och tråkig när det egentligen varit att jag inte kunnat engagera mig. Jag har trott att det berott på vilket humör jag är på, men så är inte fallet, det beror på hur många stimuli jag måste tampas med på en gång. Lite stimuli=mer jag, Mycket stimuli=mindre jag.

Näe, jag känner mig aldrig så ensam, ledsen och udda som på en fest med fulla människor och hög ljudnivå. Det ska jag försöka undvika så gott det går i fortsättningen.