Hade en vän här idag. Hon har det jobbigt i livet. Inte med en man, som dom flesta av oss ;-) utan med jobbet.
Jag tycker att hon utsätts för mobbing. Jobbarkompisar som hon tidigare har umgåtts med bjuder inte henne på utekvällar (alla andra är bjudna), dom slutar prata när hon kommer mm.
Fy fan säger jag, så människor kan vara mot varandra.
Har man en gång varit vänner så kan man väl i alla fall vara så rak så att man säger vad det är som hänt, så den andra personen har en chans att förklara sig eller förstå. Man behöver inte fortsätta umgås men man kan väl vara rak och säga det.
Umgänget med bekanta kan ju rinna ut i sanden utan att det gör så mycket, men har jag väl blivit vän med någon ska det mycket till innan jag ger upp den vänskapen. Och oj vad ont det kan göra!
Jag förstår inte hur hon orkar gå till jobbet. Men hon är stark, och som hon sa, hon har många andra bra vänner utanför och även på jobbet, och en man som finns där för henne!
Började tänka på mina vänner. Jag är så oändligt tacksam för att dom finns där för mig. I motgång och medgång. Visst kan man bli sur på varandra eller missförstå, men i grunden finns något starkare som gör att man reder ut och blir sams. Vad vore jag utan mina vänner?!
Så idag vill jag skicka en varm kram till alla mina vänner och min familj, och jag lovar att jag ska försöka bli bättre på att visa vad jag känner.
1 kommentar:
Fint skrivet och fan det är ju helt fruktansvärt det där, men jag har varit lite i samma sits..vet hur det känns och jag hoppas hon orkar gör nåt åt saken! kramar!
Skicka en kommentar